En stormens och klippornas vän, en blommornas syster... Azouras Lazuli Tintomara! Vem är du? Vad är du? Vad vill du säga oss!?
"En varelse, vars karaktärsgrund är dunkel och okänd, som sällan bryter sig ut i tankar och ord, och vars förnimmelser mest visa sig i rörelser och blickar, liknar mycket en stor skog, där alla platser äro färgrika och intagande genom skuggor och dagrar av tusen slag, men sällan ett ställe så lyst av solen, att det kan kallas klart och öppet."'
Tintomara är en skådespelerska. Det är det första vi får veta. Tidigare har vi bara skymtat hennes gestalt i det Gustavianska operahusets bakgrund, den ödesmättade aftonen 16 mars 1792. Efter kungamordets genomträngade skott stöter vi på flickan, förklädd till vildinna. Läsaren ser alltså en flicka framför sig, och mycket vacker därtill. Vi tror oss kunna undersöka henne på dessa grunder. Vi gör oss en uppfattning, men bedras. Det är svårt att kategorisera flickan, då han plötsligt är pojke. Skådespelarrollen genomsyrar honom. I frustration för den nutida läsaren tankarna till queerkulturens expressiva glamour och sprakande stolthet - men det passar inte heller... Almquist hjälper oss på traven med begreppet androgyn, den könsbefriade varelsen, upphöjd och gudomlig.
"[E]n /.../ som kunde /.../ vara [h]jälte, jägare, en stormens och klippornas vän i skogen; men ock en blommornas syster och vän hemma i den tjusande trädgården /.../ som aldrig behövde sucka, tråna, förgås av saknad eller längtan efter en annan; som ej vore fången under kärlekens behov, glädje eller kval."
En suveränitet får kropp i Tintomara. Ett singular. Hen är, iochmed sin könlöshet, fri från kärleksdansens fjätter. Dessutom följer Tintomara en självskriven moral, och tillsammans med förmågan att glida emellan roller och kön, verkar det som om Almquist i den skygga sagomänniskan funnit ett människoideal. Ett neutrum. Ett föredöme i sin fulländade gränslöshet. Har vi då förstått Tintomara? Är hen människornas ljuvliga förebild, fri från plågor i allt? Knappast. Tintomaras mor är den första som påpekar sorgligheten i barnets situation.
"[CLARA.] /.../ Besynnerliga flicka, som älskar ingen... Och du är så täck, vad du skulle glädja någon, om du älskade en. Besynnerliga ögonkast, med dem kunde du göra mången delaktig av paradis och av en stor fröjd /.../ Säg mig, sköna sky, skall du fara bort över himmelen utan allt regn? skall du lämna intet dagg, ingen pärla efter dig på jorden?"
Tintomara befinner sig i ett dilemma. Hen utstrålar en oemotståndlig skönhet som förför både män och kvinnor, men är oförmögen att besvara deras kärlek. Tintomara älskar platoniskt, men lever i ett samhälle som genomsyras av köttets lust. Fyra romankaraktärer faller för skogssystern. Alla får lida. Omgivningen är skadlig för Tintomara, hen är skadlig för den.
"[FERDINAND.] En slöja darrar som av finaste mörker kring hela din uppsyn ... din himmelska blick ser ned på mig med en mildhet, som försaligar och - ändå förskräcker mig."
[TINTOMARA.] Stig upp, Victor, jag sörjer djupt, djupt. /.../ Du älskar mig. /.../ Alla [som] älska mig, vissna, dö, förgås, gå sönder".
Vi har avslöjat hen. Nu är det självklart. Almquist använder den olyckliga Tintomara som ett exempel på idealets omöjlighet. Eftersom människan, oavsett personlig dygd, inte kan existera utan interaktion med resten av den korrumperande världen, kan idealet aldrig bli mer än en hägring. En illusion. Ett mål. Den strålande, ensamme frälsaren är från början dödsdömd. Moder Claras sista råd och slutgiltiga polarisering blir således tragisk. Kyskheten, skönheten och fägringen kan inte rädda Tintomara - den är idealets undergång och gift.
"[CLARA.] Tintomara! Två ting äro vita - oskuld - arsenik /.../ Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik."
Det är alltså en filosofisk representant som flyr in bland Stockholms små gränder. Tintomara jagas av maktgiriga och kärlekskranka människor, ute efter att besudla hens glans. Och visst ljuder jägarpojkens klagotjut långt in i framtiden, vidrör de radikala strömningar och idéer som komma skulle.
"Gud är död, tänkte hon /.../ Men jag är en människa, jag måste leva!"
Då var det färdigt! Sagans Tintomara har vi släpat ut i verklighetens ljus. Nu finns hen i ett fack: "filosofiska figurer"-facket. Tintomara är vår. Vi har kontroll. Tror vi. Egentligen är Tintomara ingenting av det som diskuterats här. Eller, kanske lite. Men hen är mer - och mindre... Tintomara är trollkarlens trick. Om vi visste vad hen var så vore hen inget. Det gör vi inte. Vet, alltså. Som med konst i allmänhet är det svårt att vara säker. Visst, vi kan resonera och jämföra och analysera och reflektera, men väsen som Tintomara skrattar åt vårt maniska sökande efter svar. Tintomara sitter på sin sten i sagoskogen och sjunger, ler sitt mystiska leende. Det gör hen än idag, och skall göra, i all tid framöver.
"Mig finner ingen,
Ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind -
Jag ler åt alla,
Alla åt mig le."
Citat hämtade från:
Almquist, Carl Jonas Love, 1832: Drottningens Juvelsmycke. Bröderna Lindströms Förlag A.-B., 1928.