Människor i kedjan av livets rågvakt, proletärförfattarinnans psykologiska tidsporträtt.
Moa Martinsson är den unga arbetarklassens största författarinna. I romanen Rågvakt (1935) skildrar hon två livsbanor, två karaktärer som speglar sina respektive generationer - och ett Sverige i förändring. Först en torparunge som kommer flyende genom skogarna, bort från sin fördruckne knekt till far och bort från sin sönderslagna moder. Ett barn av sin tid. Året är 1842 och ännu har industrialiseringen inte flämtat sin metalliska andedräkt över landet. Med blyga förhoppningar om att en dag komma hem med kaffebröd åt modern, och om att en dag ge fadern vad han tål, tigger han sysselsättning vid närmaste storgods. Med begränsade drömmar och en obefintlig framtid säljer han sig till träldomen.
"Det var så vanligt med en liten människospillra som kom och tiggde om livet, och aldrig blev det just något bråk om dem, ingen kom och fordrade dem tillbaka, små pysslingar uppe från skogstorpen som trots allt, till varje pris, hängde fast vid livet. De tycktes i regel vara de droppar som helt enkelt måste spillas och försvinna, leva eller dö, alltefter egen förmåga."
Torparsonen blir gift med arbetet, som hundra och åter hundra smådrängar före honom. Rågvakten var tung. Pigor och drängar väcks mitt i juninätterna och stapplar ut, spänner rep mellan sig och springer fram och tillbaka över de svajande rågfälten, som ej får brännas av frostens brand. Av sådant växer sig pojken stark, och hans storsinne krymper till litenhet. Visionerna blir få och fjärran, hägringar bortom tusen timmar slit. En täljkniv. En halvlön. En halvdags hemkomst. Han blir en inkarnation av tidens knegarhjon: jordnära, kortfattad och evigt arbetande.
"Liljor och syrener var inte för honom. Livet var arbete. Liljor är rus. Brännvin är rus. Kärlek är rus. Livet utan mord och galenskap är arbete."
Sålunda låter författarinnan sin torparunge, oxfösare, fördräng och slutligen morbror leva ut sitt liv. Omkring honom sker förändring. Det moderna samhället vill in. Dess klockor klämtar. Morbror lyssnar ej, han trälar på som alltid förr, finner säkerhet i sina armars flit.
"Skörde- och slåttermaskiner hade för länge sen gjort sitt intåg. Tunga kolosser, som fordrade tre hästar framför sig. Hästräfsor, separatorer, ångverk till trösk. Allt mindre folk behövdes. /.../ Självgående vagnar fanns också ute i världen, de som varit i huvudstaden hade sett dem. Morbror trodde inte på dem förrän han fick se dem. /.../ Ännu fattigare blev de fattiga, ännu rikare blev de rika."
Moa Martinson har en osentimental penna. Realistisk. Hon skriver om tingen som de är. Hela hennes person uppgår i denna trovärdighet, patos som fembarnsmoder och arbetarfru. Egentligen är hon väl sin andre makes motsats. När Moa sitter hemma och tar hand om barnen vandrar Harry runt och är spirituell. Världsnomaden. I Vägen till Klockrike låter Harry sin kristusfigur Bolle luffa runt och frälsa Sverige med sin godhetsetik, I Rågvakt låter Moa sin torparson leva, och sedan dö. Harry diskuterar "Verkligheten". Moa avbildar den.
"Ingen vet, men ibland gråter Sigrid och önskar morbror död, och ändå har han aldrig berättat henne om sin oxfösartid, eller om farsoldaten eller något av de svårigheter han hopbiten och tyst stretat igenom. Ingenting ur det enahanda grå, ur en dagsverksdag på en halv million timmar och flera tusen dagar. En och annan god historia, en och annan ljusglimt ur forntid och oxtid är det enda Sigrid hört. Nu önskar hon att han låg i jorden."
Sigrid är Rågvakts andra människoöde. Hon har lämnats ett socialt arv av Morbror. Bondesveriges arv. Ett arv som kräver revolt av trälarnas barn, revolt av Sigrid. Den tar sig uttryck i en ungdomssjälens gnagande oro, i en naturlig fallenhet för att lägga näsan i "storfolks affärer". Sigrid när ett beundransvärt engagemang för samhällets utsatta. Trots ett egen barn på höften, trots bygdens dömande blickar knogar hon för lusiga torparungar och städar i smutsiga torparkök. Hon bråkar med nämnder, går ogift med högburet huvud som i demonstration mot den gamla samhällsordningen. Morbrors ordning. Men hon är ingen Moder Teresa, ibland tvivlar hon på sitt kall - och drömmer om en framtid med bil och prål. Sigrid symboliserar sin tidsanda, slits mellan hatet gentemot föräldrarnas underdånighet och hoppet om en framtid kantad av guld och glamour.
"Kommer någon som inte känner henne så kan de gott tro att det är hennes bil. Det är stora världen, det är en doft av film. /.../ Luften är ljuvlig, allt är lätt och aningsfullt, det är roligt att leva, roligt att leka, leka dam med bil, hon vill inte gå in i stugan. Hon vet så väl hur det är där inne, skumt, mörkt, oreda, ängslan. Har varit där så många gånger, har varit i så många stugor, hon är dam med bil och är trött på stugor, sin egen och andras, vill stå en stund på resan och drömma om idyller och röda gavlar och lyckliga barn med röda kinder. Vill liksom bilmänniskor hon läst om i böcker se stugan utifrån mot skog och myr, se röken stiga och tänka sig lyckliga människor kring ett bord."
Splittrad är den moderna människan. För Morbror var det lätt. Hans alternativ var få, det var slit eller syssla. Sigrid har fler valmöjligheter. Hon är ung, och världen ligger framför henne. Nog har hon det kärvt, men det finns öppning, marginal, framtid. Ändå lider hon, ty kärleken är bekymmer för både piga och vierge moderne.
"Allting växlar, vår och vinter på samma dag, glädje och sorg på samma timme, hopp och förtvivlan i samma minut, hat och förtvivlan i samma hjärta. Hat och kärlek till samma människa."
Vad förenar då en trasig torparson och hans barnbarn, en ogift glansstrykerska? Det är det som båda har gemensamt, arbetet. Alltigenom romanen finns det inget Moa Martinson beskriver så mycket som arbetet. Det ständigt återkommande. Oundvikliga. Och utan alltför vild fantasi kan vi nog dra slutsatsen att proletärernas författarinna syftar till bundenheten hos hela världens knegarhjon.
"Sönerna togs av de grå trädorna, blev ett med kedjan av livets rågvakt. /.../ På världens trädor går nya plöjare och varje år kommer junis frost som förr."
Citat hämtade från:
Martinson, Moa, 1935: Rågvakt. Bokförlaget Legenda AB, 1986. ISBN: 91-582-0948-4
"Det var så vanligt med en liten människospillra som kom och tiggde om livet, och aldrig blev det just något bråk om dem, ingen kom och fordrade dem tillbaka, små pysslingar uppe från skogstorpen som trots allt, till varje pris, hängde fast vid livet. De tycktes i regel vara de droppar som helt enkelt måste spillas och försvinna, leva eller dö, alltefter egen förmåga."
Torparsonen blir gift med arbetet, som hundra och åter hundra smådrängar före honom. Rågvakten var tung. Pigor och drängar väcks mitt i juninätterna och stapplar ut, spänner rep mellan sig och springer fram och tillbaka över de svajande rågfälten, som ej får brännas av frostens brand. Av sådant växer sig pojken stark, och hans storsinne krymper till litenhet. Visionerna blir få och fjärran, hägringar bortom tusen timmar slit. En täljkniv. En halvlön. En halvdags hemkomst. Han blir en inkarnation av tidens knegarhjon: jordnära, kortfattad och evigt arbetande.
"Liljor och syrener var inte för honom. Livet var arbete. Liljor är rus. Brännvin är rus. Kärlek är rus. Livet utan mord och galenskap är arbete."
Sålunda låter författarinnan sin torparunge, oxfösare, fördräng och slutligen morbror leva ut sitt liv. Omkring honom sker förändring. Det moderna samhället vill in. Dess klockor klämtar. Morbror lyssnar ej, han trälar på som alltid förr, finner säkerhet i sina armars flit.
"Skörde- och slåttermaskiner hade för länge sen gjort sitt intåg. Tunga kolosser, som fordrade tre hästar framför sig. Hästräfsor, separatorer, ångverk till trösk. Allt mindre folk behövdes. /.../ Självgående vagnar fanns också ute i världen, de som varit i huvudstaden hade sett dem. Morbror trodde inte på dem förrän han fick se dem. /.../ Ännu fattigare blev de fattiga, ännu rikare blev de rika."
Moa Martinson har en osentimental penna. Realistisk. Hon skriver om tingen som de är. Hela hennes person uppgår i denna trovärdighet, patos som fembarnsmoder och arbetarfru. Egentligen är hon väl sin andre makes motsats. När Moa sitter hemma och tar hand om barnen vandrar Harry runt och är spirituell. Världsnomaden. I Vägen till Klockrike låter Harry sin kristusfigur Bolle luffa runt och frälsa Sverige med sin godhetsetik, I Rågvakt låter Moa sin torparson leva, och sedan dö. Harry diskuterar "Verkligheten". Moa avbildar den.
"Ingen vet, men ibland gråter Sigrid och önskar morbror död, och ändå har han aldrig berättat henne om sin oxfösartid, eller om farsoldaten eller något av de svårigheter han hopbiten och tyst stretat igenom. Ingenting ur det enahanda grå, ur en dagsverksdag på en halv million timmar och flera tusen dagar. En och annan god historia, en och annan ljusglimt ur forntid och oxtid är det enda Sigrid hört. Nu önskar hon att han låg i jorden."
Sigrid är Rågvakts andra människoöde. Hon har lämnats ett socialt arv av Morbror. Bondesveriges arv. Ett arv som kräver revolt av trälarnas barn, revolt av Sigrid. Den tar sig uttryck i en ungdomssjälens gnagande oro, i en naturlig fallenhet för att lägga näsan i "storfolks affärer". Sigrid när ett beundransvärt engagemang för samhällets utsatta. Trots ett egen barn på höften, trots bygdens dömande blickar knogar hon för lusiga torparungar och städar i smutsiga torparkök. Hon bråkar med nämnder, går ogift med högburet huvud som i demonstration mot den gamla samhällsordningen. Morbrors ordning. Men hon är ingen Moder Teresa, ibland tvivlar hon på sitt kall - och drömmer om en framtid med bil och prål. Sigrid symboliserar sin tidsanda, slits mellan hatet gentemot föräldrarnas underdånighet och hoppet om en framtid kantad av guld och glamour.
"Kommer någon som inte känner henne så kan de gott tro att det är hennes bil. Det är stora världen, det är en doft av film. /.../ Luften är ljuvlig, allt är lätt och aningsfullt, det är roligt att leva, roligt att leka, leka dam med bil, hon vill inte gå in i stugan. Hon vet så väl hur det är där inne, skumt, mörkt, oreda, ängslan. Har varit där så många gånger, har varit i så många stugor, hon är dam med bil och är trött på stugor, sin egen och andras, vill stå en stund på resan och drömma om idyller och röda gavlar och lyckliga barn med röda kinder. Vill liksom bilmänniskor hon läst om i böcker se stugan utifrån mot skog och myr, se röken stiga och tänka sig lyckliga människor kring ett bord."
Splittrad är den moderna människan. För Morbror var det lätt. Hans alternativ var få, det var slit eller syssla. Sigrid har fler valmöjligheter. Hon är ung, och världen ligger framför henne. Nog har hon det kärvt, men det finns öppning, marginal, framtid. Ändå lider hon, ty kärleken är bekymmer för både piga och vierge moderne.
"Allting växlar, vår och vinter på samma dag, glädje och sorg på samma timme, hopp och förtvivlan i samma minut, hat och förtvivlan i samma hjärta. Hat och kärlek till samma människa."
Vad förenar då en trasig torparson och hans barnbarn, en ogift glansstrykerska? Det är det som båda har gemensamt, arbetet. Alltigenom romanen finns det inget Moa Martinson beskriver så mycket som arbetet. Det ständigt återkommande. Oundvikliga. Och utan alltför vild fantasi kan vi nog dra slutsatsen att proletärernas författarinna syftar till bundenheten hos hela världens knegarhjon.
"Sönerna togs av de grå trädorna, blev ett med kedjan av livets rågvakt. /.../ På världens trädor går nya plöjare och varje år kommer junis frost som förr."
Citat hämtade från:
Martinson, Moa, 1935: Rågvakt. Bokförlaget Legenda AB, 1986. ISBN: 91-582-0948-4