De far efter frid, mot Amerika: utvandrardrömmens förlovade land.
Det är intressant med grannen i väst. Vi har, efter den socialdemokratiska epoken, svårt att förlika oss med hennes syn på statligt inflytande, sociala skyddsnät och pengar. De är annorlunda där borta, över oceanen. Deras sätt att hävda sig, att ta plats, är som en spottloska i vårt jantelagska ansikte. Ändå lämnade närapå en femtedel av det svenska folket sin modersjord för Nordamerika under 1800- och 1900-talet. Uppenbarligen såg de republiken i ett annat ljus. Vilhelm Mobergs dokumentära roman Utvandrarna (1949) handlar om dessa svenskars dröm. Små människor; småländska bönder och drängar, hustrur och döttrar beger sig ut på en resa som skall leda dem till regnbågens slut. Till paradiset.
"I Amerika tog ingen försteg framför en annan, för alla var de lika goda. /.../ Amerikanerna led inga herrar: Man behövde varken buga eller niga, eftersom det inte fanns någon att buga eller niga för. Hos amerikanerna fanns ingen högfärd heller. Ingen blev avsnäst för att han hade en lortig och simpel syssla. Allt arbete var lika högt värderat."
Drömmar innefattar alltid en längtan till något. I de svenska utvandrarnas fall är längtan de amerikanska slätternas bördighet, där vete spirar som guld ur jorden. Så ryktas det. Friheternas land lockar med sin självklara herrelöshet. Där kan ynkliga drängar, som Robert och Arvid, göra sig till storbönder nästan över en dag. Kanske överdriver Robert i sina berättelser om destinationens härlighet, sent om kvällarna. Kanske är allt inte fullt lika sprudlande gott där borta, som han tror. Men drömmar har inget ansvar gentemot verkligheten.
"Arvid menade, att det nog var skillnad på folk i Amerika också, när de vita inte hade samma rätt som svarta att bli slavar och få egen jordlott med höns och svin."
Vilhelm Mobergs karaktärer är små representanter för sitt folk, mikrohistoriska ställföreträdare. Kristusgestalten Danjels längtan till ett land, där han kan utöva och sprida sin tro, är hela den frireligiösa rörelsens dröm om att lämnas ifred. Oäktingen Elins längtan till en plats, där mor kan få ett anständigt arbete, är alla fattigflickors önskan om ett bättre liv. Trots allmängiltigheten över romanens aktörer och deras drömmar blir de, genom Mobergs flitiga användning av intern fokalisering, fundamentalt egna personligheter med stor trovärdighet.
"Nu far hon med mig till Gudslöftets land. Där ska vi bo i alla tider. /.../ [J]ag /.../ skall växa upp och blomstra och slå ut som en blomma i det landet. Ja, mor min har sagt att..."
En dröm består av två element. Det finns en längtan till något, men också en längtan bort från något annat. Flykten. Utan det som tvingar utvandrarna att lämna Sverige, tar emigrationen inte plats. Karl Oskar går och spottar i sitt stenrike. Åkerns stoftjord begraver långsamt hans ungdomsdrömmar. Maken gråter torra tårar över den växande skulden, missväxten och småböndernas oförsonliga gud.
"Karl Oskar blev öm i nacken av att gå och gana efter regnmoln på himlen. Det mulnade stundom, men det var bara torkmoln, tomma rökar som for över skyn, bedräglighetens syner, ett grymt gäckeri. Någon gång föll det några små spridda, ynkliga droppar: det var som ett hån."
Övre makter stjäl inte bara Karl Oskars grödor, de stjäl även hans älskade dotter. Barnadödligheten blir salt i fattiga bönders sår. Inga preventivmedel, och inga pengar att försörja de barn som årligen kommer till världen är verkligheten för en stor del av den svenska befolkningen. I ett sådant klimat gror drömmen om något annat... Vad som helst.
"Han satt och lyssnade till sitt barn, som hade talat till honom så nyss: Det gör så ont att dö, far. Jag vill inte att Gud skall hämta mig, om det gör så här ont, jag vill stanna hemmavid. /.../ Far är så stor och stark, far kan väl hjälpa mig, så att inte Gud kommer och tar mig. Om du visste far hur ont det gör! Varför hjälper ingen mig? Jag är ju så liten. Tycker du själv om att dö, far? Vill du att Gud ska komma och hämta dig?"
Kyrkan är instutionen som står de rådlösa bönderna närmast, och som försöker stävja landsflykten. Emellertid begriper läsaren varför utvandrarna tvivlar på orden från guds män. Det är nämligen samma prost och samma kyrka som står bakom legostadgan, rätten att aga och "tillrättavisa" drängar och pigor. Legostadgan förbjuder tjänstehjon att överge våldsamma storbönder - så lyder guds vilja. Prostens predikan håller den orättvisa samhällsstrukturen intakt. Det är en trångsynt kyrka i den politiska maktens tjänst, som utvandrarna vänder ryggen.
"Det har behagat Gud att ge oss nödår. Men en sann och trogen kristen knotar inte inför prövningen. Du kan din katekes, Karl Oskar Nilsson, det minns jag. Du bör således veta att prövningen är sänd till din förbättring?"
Det finns för mycket hopp i den Nya Världen, och för mycket bedrövelse i den gamla. Inga hotelser om guds hämnd, eller påminnelser om helvetets fasor kan få Karl Oskar eller de andra utvandrarna att stanna. De har en dröm, en dröm om det förlovade landet i fjärran.
"Jag är på en resa till en annan världsdel. Jag måste någonstans fara. Jag vet nog inte vart jag reser. Men ett enda vet jag: jag far efter frid."
Citat hämtade från:
Moberg, Vilhelm, 1949: Utvandrarna. Alb. Bonniers boktryckeri, 1975. ISBN: 91-0-039552-8
"I Amerika tog ingen försteg framför en annan, för alla var de lika goda. /.../ Amerikanerna led inga herrar: Man behövde varken buga eller niga, eftersom det inte fanns någon att buga eller niga för. Hos amerikanerna fanns ingen högfärd heller. Ingen blev avsnäst för att han hade en lortig och simpel syssla. Allt arbete var lika högt värderat."
Drömmar innefattar alltid en längtan till något. I de svenska utvandrarnas fall är längtan de amerikanska slätternas bördighet, där vete spirar som guld ur jorden. Så ryktas det. Friheternas land lockar med sin självklara herrelöshet. Där kan ynkliga drängar, som Robert och Arvid, göra sig till storbönder nästan över en dag. Kanske överdriver Robert i sina berättelser om destinationens härlighet, sent om kvällarna. Kanske är allt inte fullt lika sprudlande gott där borta, som han tror. Men drömmar har inget ansvar gentemot verkligheten.
"Arvid menade, att det nog var skillnad på folk i Amerika också, när de vita inte hade samma rätt som svarta att bli slavar och få egen jordlott med höns och svin."
Vilhelm Mobergs karaktärer är små representanter för sitt folk, mikrohistoriska ställföreträdare. Kristusgestalten Danjels längtan till ett land, där han kan utöva och sprida sin tro, är hela den frireligiösa rörelsens dröm om att lämnas ifred. Oäktingen Elins längtan till en plats, där mor kan få ett anständigt arbete, är alla fattigflickors önskan om ett bättre liv. Trots allmängiltigheten över romanens aktörer och deras drömmar blir de, genom Mobergs flitiga användning av intern fokalisering, fundamentalt egna personligheter med stor trovärdighet.
"Nu far hon med mig till Gudslöftets land. Där ska vi bo i alla tider. /.../ [J]ag /.../ skall växa upp och blomstra och slå ut som en blomma i det landet. Ja, mor min har sagt att..."
En dröm består av två element. Det finns en längtan till något, men också en längtan bort från något annat. Flykten. Utan det som tvingar utvandrarna att lämna Sverige, tar emigrationen inte plats. Karl Oskar går och spottar i sitt stenrike. Åkerns stoftjord begraver långsamt hans ungdomsdrömmar. Maken gråter torra tårar över den växande skulden, missväxten och småböndernas oförsonliga gud.
"Karl Oskar blev öm i nacken av att gå och gana efter regnmoln på himlen. Det mulnade stundom, men det var bara torkmoln, tomma rökar som for över skyn, bedräglighetens syner, ett grymt gäckeri. Någon gång föll det några små spridda, ynkliga droppar: det var som ett hån."
Övre makter stjäl inte bara Karl Oskars grödor, de stjäl även hans älskade dotter. Barnadödligheten blir salt i fattiga bönders sår. Inga preventivmedel, och inga pengar att försörja de barn som årligen kommer till världen är verkligheten för en stor del av den svenska befolkningen. I ett sådant klimat gror drömmen om något annat... Vad som helst.
"Han satt och lyssnade till sitt barn, som hade talat till honom så nyss: Det gör så ont att dö, far. Jag vill inte att Gud skall hämta mig, om det gör så här ont, jag vill stanna hemmavid. /.../ Far är så stor och stark, far kan väl hjälpa mig, så att inte Gud kommer och tar mig. Om du visste far hur ont det gör! Varför hjälper ingen mig? Jag är ju så liten. Tycker du själv om att dö, far? Vill du att Gud ska komma och hämta dig?"
Kyrkan är instutionen som står de rådlösa bönderna närmast, och som försöker stävja landsflykten. Emellertid begriper läsaren varför utvandrarna tvivlar på orden från guds män. Det är nämligen samma prost och samma kyrka som står bakom legostadgan, rätten att aga och "tillrättavisa" drängar och pigor. Legostadgan förbjuder tjänstehjon att överge våldsamma storbönder - så lyder guds vilja. Prostens predikan håller den orättvisa samhällsstrukturen intakt. Det är en trångsynt kyrka i den politiska maktens tjänst, som utvandrarna vänder ryggen.
"Det har behagat Gud att ge oss nödår. Men en sann och trogen kristen knotar inte inför prövningen. Du kan din katekes, Karl Oskar Nilsson, det minns jag. Du bör således veta att prövningen är sänd till din förbättring?"
Det finns för mycket hopp i den Nya Världen, och för mycket bedrövelse i den gamla. Inga hotelser om guds hämnd, eller påminnelser om helvetets fasor kan få Karl Oskar eller de andra utvandrarna att stanna. De har en dröm, en dröm om det förlovade landet i fjärran.
"Jag är på en resa till en annan världsdel. Jag måste någonstans fara. Jag vet nog inte vart jag reser. Men ett enda vet jag: jag far efter frid."
Citat hämtade från:
Moberg, Vilhelm, 1949: Utvandrarna. Alb. Bonniers boktryckeri, 1975. ISBN: 91-0-039552-8