Vi skrattar bland solblinda sländor; Lagerlöf diskuterar glädjelivet i Gösta Berlings saga.
Förnuft eller känsla? Det är det som är frågan. Den berör många, ty den gäller vardagsnätterna på krogen, virtuell extas bredvid en pockande skolgång, eller försummelsens helvetesfärd i de röda ljusens distrikt. Ända sedan antikens Epikurus och glädjedyrkarna har filosofer grubblat över frågan, och formulerat sina svar. En av tänkarna är Selma Lagerlöf, som med debutromanen Gösta Berlings saga (1891) ger en bild av lustens leverne. Med hjälp av sin folkkäre huvudperson, den utslagne prästen Gösta Berling, utvecklar hon sina åsikter kring hur människor skall leva sina liv. Genom en fartfylld saga, där en gripande huvudintrig sammanstrålar med otaliga underintriger, presenterar Lagerlöf en knippe moraliska ståndpunkter för läsaren att förhålla sig till.
”Så, att han nu skulle varda en förkastad man för brännvinets skull! En avsatt präst skulle han bli. Fanns det på jorden något uslare?”
Uppbyggnaden av herr Berling är klassisk. Hur skapar jag en livsnjutande huvudperson? frågar författarinnan sig själv, en människa där känslorna flödar som ur ett sprucket kärl! Hon använder ett väl beprövat recept, och får till en utmärkt kryddbalans. Först kastar hon Berling i gruset, skrapar hans knän mot förnedringen tills han ber om döden. Sedan ger hon honom en strimma av hopp. Då han återfinner ljuset i tillvaron förlustar han sig som om varje minut vore hans sista. I sin dyrkan av lusten blir Gösta Berling ett tindrande ankare i Värmlands stormmörka hav.
”Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta taket i tunga festoner ned över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, äventyrslysten står han där.”
Gösta Berling och hans följeslagare, kavaljererna, är lättinglivets ställföreträdare. De är konsternas mästare, glädjens outsinliga källor. Däremot inser vi snabbt att kavaljererna inte är några helgon, då de sluter ett förbund med djävulen för att själva få regera storgodset Ekeby. Emellertid förlåter vi dem, för vi kommer snabbt att älska den skräckblandade förtjusning dessa rövare ger upphov till. Allteftersom berättelsen fortlöper tar vi del av deras eskapader. Det är idel äventyr. Gösta Berling får de vackra, oskuldsfulla herrgårdsflickorna på fall en efter en. Det här är livet, skrattar läsaren, leve lusten och förgängelsen!
”Fröjd fyller hans vilda hjärta vid den ilande farten. Jubelsång är för honom de förföljandes skrik. Fröjd fyller hans vilda hjärta, då han känner grevinnans kropp skaka av skräck, då han hör hennes tänder skallra. /.../ Jag är Gösta Berling, ropar han, herre till tiotusen kyssar och trettontusen kärleksbrev. Hurra för Gösta Berling! Ta honom den, som kan!”
Inte nog med att Lagerlöf gör en djupdykning i förgängelsens charm, hon ger även Berling en filosofisk air. Han får ett profetiskt djup då han talar, vilket ger tyngd åt hans åsikter och livsstil. Romanhjälten pekar på tomheten i mänsklighetens världsliga företag, lättinglivets rättfärdighet verkar självklar.
”[J]ag ser den gröna jorden betäckt av människoverk eller spillror av människoverk. Pyramiderna tynga jorden, babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och grå borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer ha byggt, vad är det, som inte ha fallit eller skall falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud och lägg er att bygga drömmarnas ljusa slott! /.../ Lär er att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!”
Men romanen lider mot sitt slut, och läsaren förstår i vilken riktning Lagerlöf driver sin diskussion. Under kavaljerernas styre förfaller Ekeby. Missväxt och armod sipprar ur jorden och sakta börjar insikten förankra sig i våra skrattsjuka sinnen: det kan inte bestå. Författarinnan raljerar inte, hon hånar inte vår naivitet, utan framhäver sin slutsats med hjälp av oskyldiga betraktelser som vi har lätt att sympatisera med.
”Solskenet är likt kärleken: vem känner inte de illgärningar han har begått, och vem kan låta bli att förlåta honom? Solskenet är likt Gösta Berling: det ger glädje åt var man, därför tiger envar med det onda det har förorsakat.”
Handlingen förs i hamn. Sensmoralen är tydlig. Berling får överge lusten till förmån för ett tillbakadraget liv. Ett liv av arbete. Selma Lagerlöf sedlighetsåtalas alltså inte som många av hennes författarkollegor. Hon för fram ”rätt” budskap till massorna. Bliv vid din läst, högmod går före fall etc. etc. Men det är fördenskull inget simpelt resonemang hon för. Genom att ha visat lustens leverne i all sin glans, utan moraliska förebråelser, blir sagans mening trovärdig. Kanske har hon rätt iallafall, den gamla tanten, även om det känns lite snopet.
”Men det är väl så, /.../ att själen är den evige hungraren. Av flärd och lek kan han inte leva. Får han inte annan näring, skall han som ett vilddjur sönderslita först andra och till sist sig själv. Detta är sagans mening.”
Jag ser framför mig hur tant Selma tystnar framför den sprakande eldstaden. Sagan är slut. Runt omkring henne sitter de gamla, de små och ungdomarna. Barnen har somnat och drömmer med rosiga kinder. Många år skall passera innan de tvingas reflektera över existensen. Åldringarna nickar bestämt, nog har Selma sagt ett sanningens ord med berättelsen. Den yngre generationen skall veta sin plats! Men så är det också ungdomarna, och visst låter det fint i våra öron med förnuft och framtid. Visst är vi glada att kavaljererna övergav Ekeby, före ruinen. Men samtidigt är det något som gnager i vårt sinne. Någonstans minns vi fortfarande brandtalet som Gösta Berling höll, den där mörka Värmlandsnatten i sagans begynnelse. Någonstans håller vi fortfarande med honom.
”Kavaljerer och bröder! Har ni glömt, vilka ni är? Ni är de, som hålla glädjen vid makt i Värmland. Ni är de, som sätta fart i stråkarna, hålla dansen igång, låta sång och spel klinga genom landet. Ni förstår att hålla era hjärtan från guldet, era händer från arbetet. Om ni inte funnes, då skulle dansen dö, sommaren dö, rosorna dö, kortspelet dö, sången dö, och i hela detta land skulle ingenting annat finnas än järn och brukspatroner. Glädjen skall leva så länge som ni.”
Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1891: Gösta Berlings saga. Alb. Bonniers Boktryckeri, 1923.
Kärlek och vansinne - den sagolike fadern, Kejsarn av Portugallien.
"[I] samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat igång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad det var som varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa."
"Gud, gossen och jag" - så skulle Hjalmar Bergmans Markurell ha formulerat sin kärlek till barnet. För Jan i Skrolycka, finns det bara han och dottern. Klara Gulla är hans ständiga tanke, hans enda ambition och gudinna på jorden. Det kan inte finnas många romaner som lyckas förmedla en lika intensiv kärlek mellan fader och dotter som Kejsarn av Portugallien. Genom att skapa ett flätverk av småberättelser, fragment ur Klara Gullas unga år, som alla utgör en saga i sig, målar nobelpristagerskan upp en barndom av idel glädje.
Olyckligtvis finns fler likheter mellan Markurell och Jan i Skrolycka, ty båda förlorar sina barn. För den senare händer detta, då familjens stuga är hotad av en sagoskurk till bonde. Klara Gulla tvingas söka arbete i storstaden för lösa ut huset. Svepskäl. Det vet Jan. Hon vill iväg, som en övervuxen fågelunge vill hon flyga. Och inte har han hjärta att sätta sig mot sådant. Han lider hellre själv, än låter Klara Gulla vantrivas. Självuppoffrande som få.
Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden. Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet. Välkomna, välkomna, välkomna! sa han."
Kanske är Jan i Skrolyckas väntan den mest rörande skildringen i svensk sagotradition. Potent, koncentrerat ömhetsblod för romantikerhjärtan. Lagerlöf tar till alla grepp för att engagera läsaren i faderns längtan. Med en nästan barnslig blidhet knegar han på med sina drängplikter, upplyft av själva tanken på dotterns hemkomst. Egentligen bryr han sig inte om det materiella. Stugan kan gott brinna ned, bara han får Klara Gulla tillbaka. Om någon kan leva på kärleken blott, då är det Jan i Skrolycka. Därför är det förkrossande tragiskt när dottern uteblir.
"Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ut på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. När båten gick, stod han lika ensam som förut."
Det är förståligt att Jan i Skrolycka blir vansinnig. Om nu vansinnig är rätt ord... Det klingar falskt, eftersom hans galenskap är vacker. När hans saknad efter dottern blir så stor att sinnet inte längre orkar med, då tar faderskärleken sig uttryck i en värld som övergår verkligheten. Jan skapar en saga i sagan, där han är en kejsare som väntar på sin dotter, kejsarinnan. När budet når honom att Klara Gulla tvingats till prostitution i huvudstaden, blir sagovärlden en sköld för honom.
"När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej idag."
Gamle längtanssjuke Jan i Skrolycka blir hela bygdens narr. De skrattar åt honom när han gör sina konster, när han slår sig ned vid herremännens bord och ber dem titulera honom kejsare. Han gör det, som hela byn önskar att de vågade, som hela samhället önskar, att det vågade göra.
"Det var nog många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. De skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan."
Vi skrattar också, för Jan i Skrolyckas galenskap kantas av klarsyn. Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Det tar Lagerlöfs saga fasta på. Jan blir byns synska moralkompass. Den brutne mannen tolkar sin kejsarinnas frånvaro som ett tecken, ett tecken på att han måste bättra sig. Jan undergår den blint troendes rening, och finner i sin dåraktigt förvridna världsbild humanistiska förlåtelsetankar.
"Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike."
"[P]å grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet" tilldelades Selma Lagerlöf Nobels litteraturpris år 1909. Framkommer hennes briljans någonsin som i Kejsaren av Portugallien? När Klara Gulla återkommer från världen utanför har den korrumperat henne. Hon är plötsligen ful av högfärd, last och lusta. När den genom svagsinnet frälste Jan upptäcker detta offrar han sig för dottern. Ett liv av saknad, ändå tvekar han inte. Kalla det galenskap, sanning eller ädelmod.
"Var inte ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll."
Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1914: Kejsarn av Portugallien. Albert Bonniers Förlag AB, 1994. ISBN: 94-0-047080-5