Befotade ögonpar

”För det är ju så att alla de som springer ut och in genom raderna i denna berättelse stör och skall störa tankens rena rum.”

Böcker är tankekärl. Mellan versaler, kolon och punkter rinner författarnas historier sammanblandade med andras snilleblixtar och dumheter. Ofta går romanernas konstnärliga möten av idéer omärkta förbi läsaren, och ibland även förbi författarna själva. Lyckligtvis uppkommer det stundom böcker som tar fasta på samtalet mellan det nyskrivna och det redan skapade. En författare som skriver med den litterära konversationen i åtanke är Göran Tunström. I romanen Tjuven (1986) resonerar han kring, bland mycket annat, den antika myten om Orfeus och Eurydike.

”Hedvig och Johan får bara använda daggkåpevatten att borsta tänderna i. Det är innan huset vaknat. Det är Hemligheten. På alla fyra kryper de innanför stängslet längs Lerhålans stup, ovanför svalornas bon, med tandborsten mellan tänderna, nakna. Den som först hittar ett blad inväntar den andra. Sedan nickar de och säger ett enda ord. Och de säger det med en mun in i varandras morgonöppna själar: Sam-tid-igt.”

Det var inte bilden av Johan och Hedvig, två fattigbarn på ett kråkslott i Sunnes utkant, som jag såg framför mig när jag hörde historien om Orfeus och Eurydike, det gudabenådade paret i den grekiska sagan. Johan har nämligen inte solgudens lyra att spela på, han har bara en kunskapstörst och en puckel i ryggen. Hedvig är inte kärleksgudinnans ättling, utan det femte tillfällighetsbarnet i en skara om tretton, med fyra tår på varje fot och ett ömtåligt sinnelag. Hur är det då möjligt att sammankoppla barnen och halvgudarna? Jo, båda står på samma spruckna jordskorpa. Den skall snart brista. Som Adam och Eva lever Johan och Hedvig, Orfeus och Eurydike i paradiset, de lever nakna inför härligheten. Om liknelsen godtas så är fallet från paradiset oundvikligt.

”En dag kom Eugen in med en kråkunge. Han gick fram till Hedvig och la den i hennes knä. Det fanns en stor förtröstan i hans blick. Kråkungen var en gåva, ett av hans stumma tecken på drömmen om samhörighet. Hedvig satt en lång stund orörlig. Men plötsligt gav hon upp ett underligt skratt, vred nacken av kråkan och slängde den ifrån sig, därefter stelnade hon till på nytt, inte en min rörde hon. Och Eugen, med de förunderligt stora ögonen, backade långsamt ut ur köket. Kråkungen låg kvar.”

I den grekiska myten förgiftas Eurydike, dör och hamnar i underjorden bland dödsguden och hans demoner. Det blir Orfeus uppdrag att hämta henne tillbaka. Flera tusen år senare skriver Tunström om Hedvigs underjord, sinnessjukan. Johan ikläder sig Orfeus skrud och kämpar förtvivlat för att återställa det som var.  Myten aktualiseras genom romanen. Tyngden i den gamla sägnen uppenbaras genom den nya intrigen placerad i vår tid.

”–­ Ta mig härifrån, sa Hedvig.
 – Jaa, sa ja. En dag ska jag hämta dig härifrån. Jag ska bara…
 – Nej nu!
 – Snart, Hedvig. När du blir bättre.
 – Snart finns inte snart.”

Orfeus-Johans strid mot själsfrändens vansinne är på många sätt mer komplex än den ursprungliga jakten på Eurydike. Johan vet inte vart han skall hitta underjordens portar, så att han kan marschera ner för att rädda Hedvig. Det finns överhuvudtaget inga portar. Istället identifierar han det materiella överflödet och den egna utbildningen som nycklar med vilka han kan upplåsa den älskades bur. Han fjärmar sig från ansvar över Hedvig genom att axla rollen som Tjuven, en enstöring som är ute efter den gotiska Silverbibeln i Uppsala. Med finkulturen som svärd, och pengar som sköld skall han beveka gudarna. Vad han inte förstår är att den hjärtevän som han en gång kände är försvunnen.
 
”Jag skriver detta bara för att du ska få smaka på orden, höra poesin i dom. Och säg nu inte, Hedvig: Jag förstår inte. Eller säg det gärna, men inte på det sättet att du vänder dig bort. För det är ju så att det vi förstår har vi redan inlemmat i vårt medvetande, det finns där och behöver inte utsättas för någon undersökning. Först vid det okändas gräns börjar framtiden. /…/ Jag vet att jag skrev så, för hon skickade tillbaka [brevet] med en enda kommentar: Jag är en fitta. Din Hedvig.”

Orfeus brott, för vilket han straffas av gudarna, är övermodet. Det fanns inget mer klandervärt är att bekämpa sitt öde, skrivet i sten av övre makter. Det är därför Eurydike försvinner framför hans ögon. Vi tror inte längre på gudarnas makt över jordelivet. Myten om Orfeus och Eurydike torde därför inte röra oss. Men det gör den. Berättelsen om Johan och Hedvig spränger bort mytens kulturella barriärer som vi har svårt att förbise och utvinner ett budskap som går att förstår; nämligen det omöjliga i att återvinna det förflutna. Hedvig kan aldrig leva upp till Johans idealbild av henne. Det är Orfeus oförmåga att hantera sin sorg som leder till, inte bara Eurydikes, utan även hans egen undergång.

”Ännu blundande hade jag kunnat återskapa henne som hon än gång varit. Ännu icke sedd kunde hon tro sig vara sin innersta önskans bild. Hon såg mig se. Hon såg hur jag såg oss inneslutna i ett stort skrik. Att se detta var att tvinga henne tillbaka ner i underjorden.”

Orfeus och Eurydike är en saga om död. Tjuven är en roman om döden. Båda berättelserna skildrar människor som färdas ner i det djupaste av mörker, människor som vägrar leva vidare utan sin andra hälft. För denna önskan plågas de, slits i stycken fysiskt och metaforiskt. Egentligen uträttar de inte något, utan försakar sina liv för kärleken. För den verkligt bittra kärleken där en part önskar den andra tillbaka. Kanske ligger det något allmänmänskligt och äkta över det. Kanske var det något författaren ville ta fasta på när han för trettio år sedan förde sitt samtal med myten. Kanske är det så, åtminstone i mina tankar. Böcker är tankekärl.

”Hur löjlig är inte den ensamt älskande människan. Springer med gåvor som slocknar framför den älskades blick! Blommor förvandlas till aska, leenden till kramper. Hur outsägligt löjligt! Lägger en duk på bordet för att framkalla fest. Tänder ett ljus som ingen ser. Beskäftiga, allt mer kroknande skuldror. Händer ständigt på väg att förkolna.”

Citat hämtade från:
 Tunström, Göran, 1986: Tjuven. Bonnierpocket, 2000. ISBN: 91-0-057451-1