Befotade ögonpar

Förnuft eller känsla? Det är det som är frågan. Den berör många, ty den gäller vardagsnätterna på krogen, virtuell extas bredvid en pockande skolgång, eller försummelsens helvetesfärd i de röda ljusens distrikt. Ända sedan antikens Epikurus och glädjedyrkarna har filosofer grubblat över frågan, och formulerat sina svar. En av tänkarna är Selma Lagerlöf, som med debutromanen Gösta Berlings saga (1891) ger en bild av lustens leverne. Med hjälp av sin folkkäre huvudperson, den utslagne prästen Gösta Berling, utvecklar hon sina åsikter kring hur människor skall leva sina liv. Genom en fartfylld saga, där en gripande huvudintrig sammanstrålar med otaliga underintriger, presenterar Lagerlöf en knippe moraliska ståndpunkter för läsaren att förhålla sig till.

”Så, att han nu skulle varda en förkastad man för brännvinets skull! En avsatt präst skulle han bli. Fanns det på jorden något uslare?”

Uppbyggnaden av herr Berling är klassisk. Hur skapar jag en livsnjutande huvudperson? frågar författarinnan sig själv, en människa där känslorna flödar som ur ett sprucket kärl! Hon använder ett väl beprövat recept, och får till en utmärkt kryddbalans. Först kastar hon Berling i gruset, skrapar hans knän mot förnedringen tills han ber om döden. Sedan ger hon honom en strimma av hopp. Då han återfinner ljuset i tillvaron förlustar han sig som om varje minut vore hans sista. I sin dyrkan av lusten blir Gösta Berling ett tindrande ankare i Värmlands stormmörka hav.

”Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta taket i tunga festoner ned över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, äventyrslysten står han där.”

Gösta Berling och hans följeslagare, kavaljererna, är lättinglivets ställföreträdare. De är konsternas mästare, glädjens outsinliga källor. Däremot inser vi snabbt att kavaljererna inte är några helgon, då de sluter ett förbund med djävulen för att själva få regera storgodset Ekeby. Emellertid förlåter vi dem, för vi kommer snabbt att älska den skräckblandade förtjusning dessa rövare ger upphov till. Allteftersom berättelsen fortlöper tar vi del av deras eskapader. Det är idel äventyr. Gösta Berling får de vackra, oskuldsfulla herrgårdsflickorna på fall en efter en. Det här är livet, skrattar läsaren, leve lusten och förgängelsen!

”Fröjd fyller hans vilda hjärta vid den ilande farten. Jubelsång är för honom de förföljandes skrik. Fröjd fyller hans vilda hjärta, då han känner grevinnans kropp skaka av skräck, då han hör hennes tänder skallra. /.../ Jag är Gösta Berling, ropar han, herre till tiotusen kyssar och trettontusen kärleksbrev. Hurra för Gösta Berling! Ta honom den, som kan!”

Inte nog med att Lagerlöf gör en djupdykning i förgängelsens charm, hon ger även Berling en filosofisk air. Han får ett profetiskt djup då han talar, vilket ger tyngd åt hans åsikter och livsstil. Romanhjälten pekar på tomheten i mänsklighetens världsliga företag, lättinglivets rättfärdighet verkar självklar.

”[J]ag ser den gröna jorden betäckt av människoverk eller spillror av människoverk. Pyramiderna tynga jorden, babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och grå borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer ha byggt, vad är det, som inte ha fallit eller skall falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud och lägg er att bygga drömmarnas ljusa slott! /.../ Lär er att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!”

Men romanen lider mot sitt slut, och läsaren förstår i vilken riktning Lagerlöf driver sin diskussion. Under kavaljerernas styre förfaller Ekeby. Missväxt och armod sipprar ur jorden och sakta börjar insikten förankra sig i våra skrattsjuka sinnen: det kan inte bestå. Författarinnan raljerar inte, hon hånar inte vår naivitet, utan framhäver sin slutsats med hjälp av oskyldiga betraktelser som vi har lätt att sympatisera med.

”Solskenet är likt kärleken: vem känner inte de illgärningar han har begått, och vem kan låta bli att förlåta honom? Solskenet är likt Gösta Berling: det ger glädje åt var man, därför tiger envar med det onda det har förorsakat.”

Handlingen förs i hamn. Sensmoralen är tydlig. Berling får överge lusten till förmån för ett tillbakadraget liv. Ett liv av arbete. Selma Lagerlöf sedlighetsåtalas alltså inte som många av hennes författarkollegor. Hon för fram ”rätt” budskap till massorna. Bliv vid din läst, högmod går före fall etc. etc. Men det är fördenskull inget simpelt resonemang hon för. Genom att ha visat lustens leverne i all sin glans, utan moraliska förebråelser, blir sagans mening trovärdig. Kanske har hon rätt iallafall, den gamla tanten, även om det känns lite snopet.

”Men det är väl så, /.../ att själen är den evige hungraren. Av flärd och lek kan han inte leva. Får han inte annan näring, skall han som ett vilddjur sönderslita först andra och till sist sig själv. Detta är sagans mening.”

Jag ser framför mig hur tant Selma tystnar framför den sprakande eldstaden. Sagan är slut. Runt omkring henne sitter de gamla, de små och ungdomarna. Barnen har somnat och drömmer med rosiga kinder. Många år skall passera innan de tvingas reflektera över existensen. Åldringarna nickar bestämt, nog har Selma sagt ett sanningens ord med berättelsen. Den yngre generationen skall veta sin plats! Men så är det också ungdomarna, och visst låter det fint i våra öron med förnuft och framtid. Visst är vi glada att kavaljererna övergav Ekeby, före ruinen. Men samtidigt är det något som gnager i vårt sinne. Någonstans minns vi fortfarande brandtalet som Gösta Berling höll, den där mörka Värmlandsnatten i sagans begynnelse. Någonstans håller vi fortfarande med honom.

”Kavaljerer och bröder! Har ni glömt, vilka ni är? Ni är de, som hålla glädjen vid makt i Värmland. Ni är de, som sätta fart i stråkarna, hålla dansen igång, låta sång och spel klinga genom landet. Ni förstår att hålla era hjärtan från guldet, era händer från arbetet. Om ni inte funnes, då skulle dansen dö, sommaren dö, rosorna dö, kortspelet dö, sången dö, och i hela detta land skulle ingenting annat finnas än järn och brukspatroner. Glädjen skall leva så länge som ni.”

Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1891: Gösta Berlings saga. Alb. Bonniers Boktryckeri, 1923.