Kärlek och vansinne - den sagolike fadern, Kejsarn av Portugallien.
Besatt. Knäpp. Tokig. Sinnessvag. Schizofren. För samhällets missanpassade har vi många namn, hårda namn med omilt tonfall. Somliga ser annat. I det nyromantiska verket Kejsarn av Portugallien (1914) diskuterar Selma Lagerlöf galenskap och faderskärlek. Vi får följa Jan i Skrolycka, en sorgsen backsittare som förbannar hustruns graviditet. Han fryser i ett litet skjul med trasig dörr, och regnet slår honom i ansiktet. Det är Värmland, där nederbörden blandas med svårmod och skogsmagi. Det är tiden, då Kristus och troll vandrar sida vid sida i folksinnet. Det är då, som soldottern Klara Fina Gulleborg kommer till världen.
"[I] samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat igång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad det var som varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa."
"Gud, gossen och jag" - så skulle Hjalmar Bergmans Markurell ha formulerat sin kärlek till barnet. För Jan i Skrolycka, finns det bara han och dottern. Klara Gulla är hans ständiga tanke, hans enda ambition och gudinna på jorden. Det kan inte finnas många romaner som lyckas förmedla en lika intensiv kärlek mellan fader och dotter som Kejsarn av Portugallien. Genom att skapa ett flätverk av småberättelser, fragment ur Klara Gullas unga år, som alla utgör en saga i sig, målar nobelpristagerskan upp en barndom av idel glädje.
Olyckligtvis finns fler likheter mellan Markurell och Jan i Skrolycka, ty båda förlorar sina barn. För den senare händer detta, då familjens stuga är hotad av en sagoskurk till bonde. Klara Gulla tvingas söka arbete i storstaden för lösa ut huset. Svepskäl. Det vet Jan. Hon vill iväg, som en övervuxen fågelunge vill hon flyga. Och inte har han hjärta att sätta sig mot sådant. Han lider hellre själv, än låter Klara Gulla vantrivas. Självuppoffrande som få.
Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden. Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet. Välkomna, välkomna, välkomna! sa han."
Kanske är Jan i Skrolyckas väntan den mest rörande skildringen i svensk sagotradition. Potent, koncentrerat ömhetsblod för romantikerhjärtan. Lagerlöf tar till alla grepp för att engagera läsaren i faderns längtan. Med en nästan barnslig blidhet knegar han på med sina drängplikter, upplyft av själva tanken på dotterns hemkomst. Egentligen bryr han sig inte om det materiella. Stugan kan gott brinna ned, bara han får Klara Gulla tillbaka. Om någon kan leva på kärleken blott, då är det Jan i Skrolycka. Därför är det förkrossande tragiskt när dottern uteblir.
"Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ut på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. När båten gick, stod han lika ensam som förut."
Det är förståligt att Jan i Skrolycka blir vansinnig. Om nu vansinnig är rätt ord... Det klingar falskt, eftersom hans galenskap är vacker. När hans saknad efter dottern blir så stor att sinnet inte längre orkar med, då tar faderskärleken sig uttryck i en värld som övergår verkligheten. Jan skapar en saga i sagan, där han är en kejsare som väntar på sin dotter, kejsarinnan. När budet når honom att Klara Gulla tvingats till prostitution i huvudstaden, blir sagovärlden en sköld för honom.
"När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej idag."
Gamle längtanssjuke Jan i Skrolycka blir hela bygdens narr. De skrattar åt honom när han gör sina konster, när han slår sig ned vid herremännens bord och ber dem titulera honom kejsare. Han gör det, som hela byn önskar att de vågade, som hela samhället önskar, att det vågade göra.
"Det var nog många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. De skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan."
Vi skrattar också, för Jan i Skrolyckas galenskap kantas av klarsyn. Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Det tar Lagerlöfs saga fasta på. Jan blir byns synska moralkompass. Den brutne mannen tolkar sin kejsarinnas frånvaro som ett tecken, ett tecken på att han måste bättra sig. Jan undergår den blint troendes rening, och finner i sin dåraktigt förvridna världsbild humanistiska förlåtelsetankar.
"Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike."
"[P]å grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet" tilldelades Selma Lagerlöf Nobels litteraturpris år 1909. Framkommer hennes briljans någonsin som i Kejsaren av Portugallien? När Klara Gulla återkommer från världen utanför har den korrumperat henne. Hon är plötsligen ful av högfärd, last och lusta. När den genom svagsinnet frälste Jan upptäcker detta offrar han sig för dottern. Ett liv av saknad, ändå tvekar han inte. Kalla det galenskap, sanning eller ädelmod.
"Var inte ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll."
Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1914: Kejsarn av Portugallien. Albert Bonniers Förlag AB, 1994. ISBN: 94-0-047080-5
"[I] samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat igång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad det var som varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa."
"Gud, gossen och jag" - så skulle Hjalmar Bergmans Markurell ha formulerat sin kärlek till barnet. För Jan i Skrolycka, finns det bara han och dottern. Klara Gulla är hans ständiga tanke, hans enda ambition och gudinna på jorden. Det kan inte finnas många romaner som lyckas förmedla en lika intensiv kärlek mellan fader och dotter som Kejsarn av Portugallien. Genom att skapa ett flätverk av småberättelser, fragment ur Klara Gullas unga år, som alla utgör en saga i sig, målar nobelpristagerskan upp en barndom av idel glädje.
Olyckligtvis finns fler likheter mellan Markurell och Jan i Skrolycka, ty båda förlorar sina barn. För den senare händer detta, då familjens stuga är hotad av en sagoskurk till bonde. Klara Gulla tvingas söka arbete i storstaden för lösa ut huset. Svepskäl. Det vet Jan. Hon vill iväg, som en övervuxen fågelunge vill hon flyga. Och inte har han hjärta att sätta sig mot sådant. Han lider hellre själv, än låter Klara Gulla vantrivas. Självuppoffrande som få.
Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden. Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet. Välkomna, välkomna, välkomna! sa han."
Kanske är Jan i Skrolyckas väntan den mest rörande skildringen i svensk sagotradition. Potent, koncentrerat ömhetsblod för romantikerhjärtan. Lagerlöf tar till alla grepp för att engagera läsaren i faderns längtan. Med en nästan barnslig blidhet knegar han på med sina drängplikter, upplyft av själva tanken på dotterns hemkomst. Egentligen bryr han sig inte om det materiella. Stugan kan gott brinna ned, bara han får Klara Gulla tillbaka. Om någon kan leva på kärleken blott, då är det Jan i Skrolycka. Därför är det förkrossande tragiskt när dottern uteblir.
"Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ut på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. När båten gick, stod han lika ensam som förut."
Det är förståligt att Jan i Skrolycka blir vansinnig. Om nu vansinnig är rätt ord... Det klingar falskt, eftersom hans galenskap är vacker. När hans saknad efter dottern blir så stor att sinnet inte längre orkar med, då tar faderskärleken sig uttryck i en värld som övergår verkligheten. Jan skapar en saga i sagan, där han är en kejsare som väntar på sin dotter, kejsarinnan. När budet når honom att Klara Gulla tvingats till prostitution i huvudstaden, blir sagovärlden en sköld för honom.
"När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej idag."
Gamle längtanssjuke Jan i Skrolycka blir hela bygdens narr. De skrattar åt honom när han gör sina konster, när han slår sig ned vid herremännens bord och ber dem titulera honom kejsare. Han gör det, som hela byn önskar att de vågade, som hela samhället önskar, att det vågade göra.
"Det var nog många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. De skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan."
Vi skrattar också, för Jan i Skrolyckas galenskap kantas av klarsyn. Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Det tar Lagerlöfs saga fasta på. Jan blir byns synska moralkompass. Den brutne mannen tolkar sin kejsarinnas frånvaro som ett tecken, ett tecken på att han måste bättra sig. Jan undergår den blint troendes rening, och finner i sin dåraktigt förvridna världsbild humanistiska förlåtelsetankar.
"Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike."
"[P]å grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet" tilldelades Selma Lagerlöf Nobels litteraturpris år 1909. Framkommer hennes briljans någonsin som i Kejsaren av Portugallien? När Klara Gulla återkommer från världen utanför har den korrumperat henne. Hon är plötsligen ful av högfärd, last och lusta. När den genom svagsinnet frälste Jan upptäcker detta offrar han sig för dottern. Ett liv av saknad, ändå tvekar han inte. Kalla det galenskap, sanning eller ädelmod.
"Var inte ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll."
Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1914: Kejsarn av Portugallien. Albert Bonniers Förlag AB, 1994. ISBN: 94-0-047080-5
Kommentarer