Befotade ögonpar

I Harry Martinsons halvbiografiska barndomsroman Nässlorna Blomma (1935) tar vi del av utsatthet, gemenhet och makalös betraktelseförmåga. Huvudpersonen Martin vandrar mellan gårdarna på Fattigsveriges tiotal. Efter föräldrarnas försvinnande överlämnas han åt Kommunen, tidens högst sympatiska socialtjänst. Den riktigt värnar om honom, ger honom ett nytt hem där han växer upp under helt drägliga förhållanden... Den förlorade familjetiden, skogshuset där han föddes tar form under författarens naturlyriska penna.

"[S]tället hette Trollvik. /.../ Namnet Trollvik är inte ovanligt precis, men det passade så bra där. Som en mur av mårdskinn stod granväggen och på den kolnattsmörka viken lyste näckrosorna som ljusdagrar i ett jättestort svart sammetsöga med tårar i."

Med samma varmt färgfagra finkänslighet placerar Kommunen Martin. Varsamt. Till ett kärleksfullt hem skickar den honom - han säljs som ett boskap. Martin förkastas, förpassas till de som "tar hand" om honom för minsta möjliga kommunala ersättning. Han har därmed inget Trollvik att vänta, ingen säkerhetens strand vid vilken han grundar sin framtid.

"Sockenbarn följe sockenstämmans nådapendel, om den så också pekar på drängtjänst hos greve Fan."

Vi möter flera sådana bondegrevar; romanen är full av intressanta karaktärer. Få av figurerna är platt enformiga på gammalt romantiskt sagovis. Nej, författarens personage är dynamiskt. Visserligen genomsyras det av ett bittert egensinne, men egoismen är nyanserad. Trångsyntheten är trovärdig. En av bönderna heter Wilhelm och är en räkenskapernas man. Framstegsvänlig. Industriell.

"Han hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett centimetermått varmed han mätte drängar, ett tummått varmed han mätte pigor, ett millimetermått varmed han mätte kommunalbarn. Han var en tragisk och avskyvärd kria. Det var synd om honom. Han saknade värme. Han frös. /.../ Orion stod på himmelen som ett lantbruksdiplom åt Wilhelm. Vindmotorn sträckte nacke och sågade och sågade med sin galvaniserade plåt. Om det hade kommit svanar flygande skulle den ha sågat halsarna av dem."

Det är inte bara bondeauktoritärerna som kritiskt piskas i romanen. Martin är själv ingen karismatisk huvudperson. Han är alltsedan småbarnsåldern feg och falskspelande, ingen hjälte bland skurkar. Här gör sig det delade berättarperspektivet utomordentligt väl. Den vuxne, tillbakablickande berättaren analyserar skarpt lille Martins svagheter och använder dessa, då han drar slutsatser om hela mänsklighetens beteende.

"När han blev äldre och såg tillbaka fanns det inget han hatade så mycket som dessa inställsamma flin med vilka han i så gott som hela sin barndom vädjat till tomheten och oförståelsen. Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärdena, smickret inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo, tills handen grep om riset, käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar!"

Få riktigt angenäma bilder finns att hämta ur Martinsons smärtsamma retrospektioner. Granna och skira? Ja. Angenäma? Nej. Med det övergripande temat av blommande nässlor gör han förstått att fägringen finns i djävlighet. Skönhet i smärta, och smärta i skönhet. Detta avspeglas i balansgången mellan humor och tragik i de komiska passagerna. Nobelpristagaren visar hur det går till när ett skratt kommer av sig.

"Bonden /.../ var känd som en riktig bred ljugare. Fick han en sup, ljög han att han fått en ho. Fick han en fjäder, hade han skjutit en tjäder. Ett ägg var ett tjog, en sten var ett rös. En spindeltråd i rocken var ett kvinnohår. Han riktigt diktade. Allt måste vara något annat än det var. Så blevo blåbären blykulor, han sköt sig i fjol."

Det finns inga tvivel om Harry Martinsons storhet som naturlyriker, och Nässlorna Blomma är ett exempel lika gott som Vägen till Klockrike på detta. Han hittar talangfullt naturbildernas poetiska essens och förmedlar denna på ett genialiskt, okonstlat sätt.

"Ned i källan hoppade en groda, grön som grönskans trollgud, plumsade som en sten. Nere i källan samtalade vattnet med sig själv genom sina tusen ådror. Källan växte nedåt som ett vattenträd med silvervattengrenar under gräset. I den tysta natten hördes, om man lyssnade väl, alltsammans. Allt i natten var skyggt och vackert. /.../ Det var sådana nätter han levde."

Först lockar det att jämföra romanen med guldvaskande i El Dorado - språkskatter överallt. Potent färgpalett, härlig syntaxteknik, konceptbildande personifieringar och nytänkande metaforer. Sedan inser man den bildens felaktighet. Det vore skymf och lögn att kalla Martinsons hjärtskärande skildring för skimmer. Mer rättvist vore att likna romanen vid ett barfotabarn tassande över glassplitter. De blodstänkta skärvorna speglar en glimt av oändligheten.

"Det var något om vilseflugna änglar som komma in i fårhusen under stormiga höstar. /.../ De få ligga i bara linnet och kvida, medan hunden skäller och världen är så ond utanför, så ond, så ond. /.../ Guds lamm fryser i natten."

Citat hämtade från;
Martinson, Harry, 1935: Nässlorna Blomma. Alb. Bonniers boktryckeri, 1974. ISBN: 91-0-039864-0