Av dårar och barn får vi höra sanningen.
Nationalskalden Gustaf Fröding var allmänt känd som försvarare av samhällets patrask; en poet för horor och pundare, för clowner och bannlysta, för spelmän och kärlekstorskar. Att döma föll honom aldrig i smaken och många av hans dikter upprättar offren i det oskarianska samhället, som präglades av en strikt konservativ morallära. I debutsamlingen Gitarr och Dragharmonika (1891) finner vi dikten "Tersites" där en kritisk röst i den trojanska hären nedgörs av diverse homeriska hjältar.
Jag kan ej annat än din lott beklaga
du arme skorpion som alla jaga
Där sparkar vankas och där spö det slites
där är du med, min stackars vän, Tersites!
Visst är du fulare att se än alla
när darrande av hat du sprutar galla
när du med naglar spärrade att rivas
och ettrigt spottande ur lägret hivas.
Och dock, du uslaste ibland elände
i all din uselhet du är kanhända
ändå på sätt och vis ett stycke heros
vad en förmälas månde av Homeros.
När Agamemnon alltför högljutt skrävlar
och när Odyssevs eller Nestor tävlar
i dunkla råd med delfiska oraklet
du ensam vågar skratta åt spektaklet.
När Oiliden sina puts bedriver
för ädla skönbenskenade achiver,
som ropa: 'Bravo, bravo, konoung Ajas!'
du är den ende, som törs ropa: 'Pajas!'
Det är dock sanningen du ilsket slungar
i ansiktet på dessa stolte kungar,
på hela denna ädelborna liga,
som annars piskar varje knyst att tiga.
Och därför är du dock ett stycke heros,
vad än förmälas månde av Homeros
- en heros är du, en, som rivs och bites
och sliter spö, min stackars väm, Tersites!
Läsarens tidiga intryck av Tersites är övervägande negativa; i de första tre stroferna liknas han metaforiskt vid en 'skorpion', beskrivs med superlativen 'uslaste' och 'fulare' än 'alla' samt levandegörs av presens participen 'darrande' och 'spottande'. Han är, med andra ord, ingen vi skulle sympatisera med vore det inte för berättarrösten som tränger in i nidbilden och uttrycker sitt medlidande, kallar Tersites sin 'stackars vän'. Vad har Tersites gjort för att förtjana detta medlidande, frågar sig läsaren, hur kan berättarrösten gå så långt att benämna honom 'ett stycke heros', vilket för våra tankar till Akilles och hjältarna med guldbrynjor och sköldar och spjut.
Den tredje strofens sista versrad slår an tonen för diktens fortsättning, berättarrösten klargör sin misstro gentemot Homeros skildring av gestalten Tersites, Fröding går alltså i polemik med figurens skapare och erbjuder en alternativ tolkning. Detta klargjort fortsätter dikten med en uppradning av Illiadens verkliga huvudpersoner, och avromantiserar deras patetiska egenkärlek. Vi ser hur de mytomspunna hjältarna super, förklarar krig efter spågummors 'dunkla' råd, kråmar och gör sig till. Inte nog med det, utan den trojanska hären, achiverna, applåderar hjältarnas fåfänga i upprepningen 'Bravo, bravo'. Dessa krigare, som förlöjligas till stor komisk effekt genom kompositumet 'skönbenskenade' är uppenbarligen oförmögna att kritisera sina högst tvivelaktiga ledare.
Tersites är den ende som står upp mot auktoriteten, han är den ende som uttrycker sitt förakt. Upprättelsen av denna arme krake sker när han tilldelas 'sanningen' i motsats till överheten, nu liknad vid en 'liga'. Den fule häcklaren motsätter sig alltså ett maktmissbrukande gäng vars tekniker klargörs i nyckelraden med konsonansklang vid sjätte strofens slut: de 'piskar varje knyst att tiga'. Plötsligt ter sig vår metaforske skorpion som en kuragets sinnebild. Trots att ingen lyssnar till honom, trots att han misshandlas svårt för sin berättigade kritik av ett krig fött i vanvett, står han upp för sin åsikt och för det som är rätt. När berättarrösten återkommer till sin först så osannolika betygelse av Tersites heroism i den sista strofen är det en triumfens upprepning.
Denna moraliska seger över achiver och homeriska hjältar är naturligtvis av allegorisk karaktär, Fröding riktade inte dikten till en sedan länge död gammal grek, utan till sitt eget lands politiska och moraliska ledarskap. Tersites för de utsatta och förtrampades talan. Dessa människor kan, med sitt unika perspektiv, se samhällets baksida och demaskera vår galenskap. Med inget att förlora genomskådar de våra kejsare utan kläder gentemot vilka vi andra bara nickar blint och ler. Av dårar och barn får vi höra sanningen.
Dikt hämtad från:
Fröding, Gustaf: Ett Urval Dikter. Wahlström & Widstrand, 1994. ISBN: 91-46-18747-2
Jag kan ej annat än din lott beklaga
du arme skorpion som alla jaga
Där sparkar vankas och där spö det slites
där är du med, min stackars vän, Tersites!
Visst är du fulare att se än alla
när darrande av hat du sprutar galla
när du med naglar spärrade att rivas
och ettrigt spottande ur lägret hivas.
Och dock, du uslaste ibland elände
i all din uselhet du är kanhända
ändå på sätt och vis ett stycke heros
vad en förmälas månde av Homeros.
När Agamemnon alltför högljutt skrävlar
och när Odyssevs eller Nestor tävlar
i dunkla råd med delfiska oraklet
du ensam vågar skratta åt spektaklet.
När Oiliden sina puts bedriver
för ädla skönbenskenade achiver,
som ropa: 'Bravo, bravo, konoung Ajas!'
du är den ende, som törs ropa: 'Pajas!'
Det är dock sanningen du ilsket slungar
i ansiktet på dessa stolte kungar,
på hela denna ädelborna liga,
som annars piskar varje knyst att tiga.
Och därför är du dock ett stycke heros,
vad än förmälas månde av Homeros
- en heros är du, en, som rivs och bites
och sliter spö, min stackars väm, Tersites!
Läsarens tidiga intryck av Tersites är övervägande negativa; i de första tre stroferna liknas han metaforiskt vid en 'skorpion', beskrivs med superlativen 'uslaste' och 'fulare' än 'alla' samt levandegörs av presens participen 'darrande' och 'spottande'. Han är, med andra ord, ingen vi skulle sympatisera med vore det inte för berättarrösten som tränger in i nidbilden och uttrycker sitt medlidande, kallar Tersites sin 'stackars vän'. Vad har Tersites gjort för att förtjana detta medlidande, frågar sig läsaren, hur kan berättarrösten gå så långt att benämna honom 'ett stycke heros', vilket för våra tankar till Akilles och hjältarna med guldbrynjor och sköldar och spjut.
Den tredje strofens sista versrad slår an tonen för diktens fortsättning, berättarrösten klargör sin misstro gentemot Homeros skildring av gestalten Tersites, Fröding går alltså i polemik med figurens skapare och erbjuder en alternativ tolkning. Detta klargjort fortsätter dikten med en uppradning av Illiadens verkliga huvudpersoner, och avromantiserar deras patetiska egenkärlek. Vi ser hur de mytomspunna hjältarna super, förklarar krig efter spågummors 'dunkla' råd, kråmar och gör sig till. Inte nog med det, utan den trojanska hären, achiverna, applåderar hjältarnas fåfänga i upprepningen 'Bravo, bravo'. Dessa krigare, som förlöjligas till stor komisk effekt genom kompositumet 'skönbenskenade' är uppenbarligen oförmögna att kritisera sina högst tvivelaktiga ledare.
Tersites är den ende som står upp mot auktoriteten, han är den ende som uttrycker sitt förakt. Upprättelsen av denna arme krake sker när han tilldelas 'sanningen' i motsats till överheten, nu liknad vid en 'liga'. Den fule häcklaren motsätter sig alltså ett maktmissbrukande gäng vars tekniker klargörs i nyckelraden med konsonansklang vid sjätte strofens slut: de 'piskar varje knyst att tiga'. Plötsligt ter sig vår metaforske skorpion som en kuragets sinnebild. Trots att ingen lyssnar till honom, trots att han misshandlas svårt för sin berättigade kritik av ett krig fött i vanvett, står han upp för sin åsikt och för det som är rätt. När berättarrösten återkommer till sin först så osannolika betygelse av Tersites heroism i den sista strofen är det en triumfens upprepning.
Denna moraliska seger över achiver och homeriska hjältar är naturligtvis av allegorisk karaktär, Fröding riktade inte dikten till en sedan länge död gammal grek, utan till sitt eget lands politiska och moraliska ledarskap. Tersites för de utsatta och förtrampades talan. Dessa människor kan, med sitt unika perspektiv, se samhällets baksida och demaskera vår galenskap. Med inget att förlora genomskådar de våra kejsare utan kläder gentemot vilka vi andra bara nickar blint och ler. Av dårar och barn får vi höra sanningen.
Dikt hämtad från:
Fröding, Gustaf: Ett Urval Dikter. Wahlström & Widstrand, 1994. ISBN: 91-46-18747-2
Kommentarer