Kärlek och vansinne - den sagolike fadern, Kejsarn av Portugallien.
"[I] samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat igång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad det var som varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa."
"Gud, gossen och jag" - så skulle Hjalmar Bergmans Markurell ha formulerat sin kärlek till barnet. För Jan i Skrolycka, finns det bara han och dottern. Klara Gulla är hans ständiga tanke, hans enda ambition och gudinna på jorden. Det kan inte finnas många romaner som lyckas förmedla en lika intensiv kärlek mellan fader och dotter som Kejsarn av Portugallien. Genom att skapa ett flätverk av småberättelser, fragment ur Klara Gullas unga år, som alla utgör en saga i sig, målar nobelpristagerskan upp en barndom av idel glädje.
Olyckligtvis finns fler likheter mellan Markurell och Jan i Skrolycka, ty båda förlorar sina barn. För den senare händer detta, då familjens stuga är hotad av en sagoskurk till bonde. Klara Gulla tvingas söka arbete i storstaden för lösa ut huset. Svepskäl. Det vet Jan. Hon vill iväg, som en övervuxen fågelunge vill hon flyga. Och inte har han hjärta att sätta sig mot sådant. Han lider hellre själv, än låter Klara Gulla vantrivas. Självuppoffrande som få.
Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden. Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet. Välkomna, välkomna, välkomna! sa han."
Kanske är Jan i Skrolyckas väntan den mest rörande skildringen i svensk sagotradition. Potent, koncentrerat ömhetsblod för romantikerhjärtan. Lagerlöf tar till alla grepp för att engagera läsaren i faderns längtan. Med en nästan barnslig blidhet knegar han på med sina drängplikter, upplyft av själva tanken på dotterns hemkomst. Egentligen bryr han sig inte om det materiella. Stugan kan gott brinna ned, bara han får Klara Gulla tillbaka. Om någon kan leva på kärleken blott, då är det Jan i Skrolycka. Därför är det förkrossande tragiskt när dottern uteblir.
"Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ut på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. När båten gick, stod han lika ensam som förut."
Det är förståligt att Jan i Skrolycka blir vansinnig. Om nu vansinnig är rätt ord... Det klingar falskt, eftersom hans galenskap är vacker. När hans saknad efter dottern blir så stor att sinnet inte längre orkar med, då tar faderskärleken sig uttryck i en värld som övergår verkligheten. Jan skapar en saga i sagan, där han är en kejsare som väntar på sin dotter, kejsarinnan. När budet når honom att Klara Gulla tvingats till prostitution i huvudstaden, blir sagovärlden en sköld för honom.
"När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej idag."
Gamle längtanssjuke Jan i Skrolycka blir hela bygdens narr. De skrattar åt honom när han gör sina konster, när han slår sig ned vid herremännens bord och ber dem titulera honom kejsare. Han gör det, som hela byn önskar att de vågade, som hela samhället önskar, att det vågade göra.
"Det var nog många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. De skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan."
Vi skrattar också, för Jan i Skrolyckas galenskap kantas av klarsyn. Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Det tar Lagerlöfs saga fasta på. Jan blir byns synska moralkompass. Den brutne mannen tolkar sin kejsarinnas frånvaro som ett tecken, ett tecken på att han måste bättra sig. Jan undergår den blint troendes rening, och finner i sin dåraktigt förvridna världsbild humanistiska förlåtelsetankar.
"Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike."
"[P]å grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet" tilldelades Selma Lagerlöf Nobels litteraturpris år 1909. Framkommer hennes briljans någonsin som i Kejsaren av Portugallien? När Klara Gulla återkommer från världen utanför har den korrumperat henne. Hon är plötsligen ful av högfärd, last och lusta. När den genom svagsinnet frälste Jan upptäcker detta offrar han sig för dottern. Ett liv av saknad, ändå tvekar han inte. Kalla det galenskap, sanning eller ädelmod.
"Var inte ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll."
Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1914: Kejsarn av Portugallien. Albert Bonniers Förlag AB, 1994. ISBN: 94-0-047080-5
Människor i kedjan av livets rågvakt, proletärförfattarinnans psykologiska tidsporträtt.
"Det var så vanligt med en liten människospillra som kom och tiggde om livet, och aldrig blev det just något bråk om dem, ingen kom och fordrade dem tillbaka, små pysslingar uppe från skogstorpen som trots allt, till varje pris, hängde fast vid livet. De tycktes i regel vara de droppar som helt enkelt måste spillas och försvinna, leva eller dö, alltefter egen förmåga."
Torparsonen blir gift med arbetet, som hundra och åter hundra smådrängar före honom. Rågvakten var tung. Pigor och drängar väcks mitt i juninätterna och stapplar ut, spänner rep mellan sig och springer fram och tillbaka över de svajande rågfälten, som ej får brännas av frostens brand. Av sådant växer sig pojken stark, och hans storsinne krymper till litenhet. Visionerna blir få och fjärran, hägringar bortom tusen timmar slit. En täljkniv. En halvlön. En halvdags hemkomst. Han blir en inkarnation av tidens knegarhjon: jordnära, kortfattad och evigt arbetande.
"Liljor och syrener var inte för honom. Livet var arbete. Liljor är rus. Brännvin är rus. Kärlek är rus. Livet utan mord och galenskap är arbete."
Sålunda låter författarinnan sin torparunge, oxfösare, fördräng och slutligen morbror leva ut sitt liv. Omkring honom sker förändring. Det moderna samhället vill in. Dess klockor klämtar. Morbror lyssnar ej, han trälar på som alltid förr, finner säkerhet i sina armars flit.
"Skörde- och slåttermaskiner hade för länge sen gjort sitt intåg. Tunga kolosser, som fordrade tre hästar framför sig. Hästräfsor, separatorer, ångverk till trösk. Allt mindre folk behövdes. /.../ Självgående vagnar fanns också ute i världen, de som varit i huvudstaden hade sett dem. Morbror trodde inte på dem förrän han fick se dem. /.../ Ännu fattigare blev de fattiga, ännu rikare blev de rika."
Moa Martinson har en osentimental penna. Realistisk. Hon skriver om tingen som de är. Hela hennes person uppgår i denna trovärdighet, patos som fembarnsmoder och arbetarfru. Egentligen är hon väl sin andre makes motsats. När Moa sitter hemma och tar hand om barnen vandrar Harry runt och är spirituell. Världsnomaden. I Vägen till Klockrike låter Harry sin kristusfigur Bolle luffa runt och frälsa Sverige med sin godhetsetik, I Rågvakt låter Moa sin torparson leva, och sedan dö. Harry diskuterar "Verkligheten". Moa avbildar den.
"Ingen vet, men ibland gråter Sigrid och önskar morbror död, och ändå har han aldrig berättat henne om sin oxfösartid, eller om farsoldaten eller något av de svårigheter han hopbiten och tyst stretat igenom. Ingenting ur det enahanda grå, ur en dagsverksdag på en halv million timmar och flera tusen dagar. En och annan god historia, en och annan ljusglimt ur forntid och oxtid är det enda Sigrid hört. Nu önskar hon att han låg i jorden."
Sigrid är Rågvakts andra människoöde. Hon har lämnats ett socialt arv av Morbror. Bondesveriges arv. Ett arv som kräver revolt av trälarnas barn, revolt av Sigrid. Den tar sig uttryck i en ungdomssjälens gnagande oro, i en naturlig fallenhet för att lägga näsan i "storfolks affärer". Sigrid när ett beundransvärt engagemang för samhällets utsatta. Trots ett egen barn på höften, trots bygdens dömande blickar knogar hon för lusiga torparungar och städar i smutsiga torparkök. Hon bråkar med nämnder, går ogift med högburet huvud som i demonstration mot den gamla samhällsordningen. Morbrors ordning. Men hon är ingen Moder Teresa, ibland tvivlar hon på sitt kall - och drömmer om en framtid med bil och prål. Sigrid symboliserar sin tidsanda, slits mellan hatet gentemot föräldrarnas underdånighet och hoppet om en framtid kantad av guld och glamour.
"Kommer någon som inte känner henne så kan de gott tro att det är hennes bil. Det är stora världen, det är en doft av film. /.../ Luften är ljuvlig, allt är lätt och aningsfullt, det är roligt att leva, roligt att leka, leka dam med bil, hon vill inte gå in i stugan. Hon vet så väl hur det är där inne, skumt, mörkt, oreda, ängslan. Har varit där så många gånger, har varit i så många stugor, hon är dam med bil och är trött på stugor, sin egen och andras, vill stå en stund på resan och drömma om idyller och röda gavlar och lyckliga barn med röda kinder. Vill liksom bilmänniskor hon läst om i böcker se stugan utifrån mot skog och myr, se röken stiga och tänka sig lyckliga människor kring ett bord."
Splittrad är den moderna människan. För Morbror var det lätt. Hans alternativ var få, det var slit eller syssla. Sigrid har fler valmöjligheter. Hon är ung, och världen ligger framför henne. Nog har hon det kärvt, men det finns öppning, marginal, framtid. Ändå lider hon, ty kärleken är bekymmer för både piga och vierge moderne.
"Allting växlar, vår och vinter på samma dag, glädje och sorg på samma timme, hopp och förtvivlan i samma minut, hat och förtvivlan i samma hjärta. Hat och kärlek till samma människa."
Vad förenar då en trasig torparson och hans barnbarn, en ogift glansstrykerska? Det är det som båda har gemensamt, arbetet. Alltigenom romanen finns det inget Moa Martinson beskriver så mycket som arbetet. Det ständigt återkommande. Oundvikliga. Och utan alltför vild fantasi kan vi nog dra slutsatsen att proletärernas författarinna syftar till bundenheten hos hela världens knegarhjon.
"Sönerna togs av de grå trädorna, blev ett med kedjan av livets rågvakt. /.../ På världens trädor går nya plöjare och varje år kommer junis frost som förr."
Citat hämtade från:
Martinson, Moa, 1935: Rågvakt. Bokförlaget Legenda AB, 1986. ISBN: 91-582-0948-4
Vilseflugna änglar under stormiga höstar; Martinson skildrar en barndom där nässlorna blomma.
I Harry Martinsons halvbiografiska barndomsroman Nässlorna Blomma (1935) tar vi del av utsatthet, gemenhet och makalös betraktelseförmåga. Huvudpersonen Martin vandrar mellan gårdarna på Fattigsveriges tiotal. Efter föräldrarnas försvinnande överlämnas han åt Kommunen, tidens högst sympatiska socialtjänst. Den riktigt värnar om honom, ger honom ett nytt hem där han växer upp under helt drägliga förhållanden... Den förlorade familjetiden, skogshuset där han föddes tar form under författarens naturlyriska penna.
"[S]tället hette Trollvik. /.../ Namnet Trollvik är inte ovanligt precis, men det passade så bra där. Som en mur av mårdskinn stod granväggen och på den kolnattsmörka viken lyste näckrosorna som ljusdagrar i ett jättestort svart sammetsöga med tårar i."
Med samma varmt färgfagra finkänslighet placerar Kommunen Martin. Varsamt. Till ett kärleksfullt hem skickar den honom - han säljs som ett boskap. Martin förkastas, förpassas till de som "tar hand" om honom för minsta möjliga kommunala ersättning. Han har därmed inget Trollvik att vänta, ingen säkerhetens strand vid vilken han grundar sin framtid.
"Sockenbarn följe sockenstämmans nådapendel, om den så också pekar på drängtjänst hos greve Fan."
Vi möter flera sådana bondegrevar; romanen är full av intressanta karaktärer. Få av figurerna är platt enformiga på gammalt romantiskt sagovis. Nej, författarens personage är dynamiskt. Visserligen genomsyras det av ett bittert egensinne, men egoismen är nyanserad. Trångsyntheten är trovärdig. En av bönderna heter Wilhelm och är en räkenskapernas man. Framstegsvänlig. Industriell.
"Han hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett centimetermått varmed han mätte drängar, ett tummått varmed han mätte pigor, ett millimetermått varmed han mätte kommunalbarn. Han var en tragisk och avskyvärd kria. Det var synd om honom. Han saknade värme. Han frös. /.../ Orion stod på himmelen som ett lantbruksdiplom åt Wilhelm. Vindmotorn sträckte nacke och sågade och sågade med sin galvaniserade plåt. Om det hade kommit svanar flygande skulle den ha sågat halsarna av dem."
Det är inte bara bondeauktoritärerna som kritiskt piskas i romanen. Martin är själv ingen karismatisk huvudperson. Han är alltsedan småbarnsåldern feg och falskspelande, ingen hjälte bland skurkar. Här gör sig det delade berättarperspektivet utomordentligt väl. Den vuxne, tillbakablickande berättaren analyserar skarpt lille Martins svagheter och använder dessa, då han drar slutsatser om hela mänsklighetens beteende.
"När han blev äldre och såg tillbaka fanns det inget han hatade så mycket som dessa inställsamma flin med vilka han i så gott som hela sin barndom vädjat till tomheten och oförståelsen. Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärdena, smickret inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo, tills handen grep om riset, käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar!"
Få riktigt angenäma bilder finns att hämta ur Martinsons smärtsamma retrospektioner. Granna och skira? Ja. Angenäma? Nej. Med det övergripande temat av blommande nässlor gör han förstått att fägringen finns i djävlighet. Skönhet i smärta, och smärta i skönhet. Detta avspeglas i balansgången mellan humor och tragik i de komiska passagerna. Nobelpristagaren visar hur det går till när ett skratt kommer av sig.
"Bonden /.../ var känd som en riktig bred ljugare. Fick han en sup, ljög han att han fått en ho. Fick han en fjäder, hade han skjutit en tjäder. Ett ägg var ett tjog, en sten var ett rös. En spindeltråd i rocken var ett kvinnohår. Han riktigt diktade. Allt måste vara något annat än det var. Så blevo blåbären blykulor, han sköt sig i fjol."
Det finns inga tvivel om Harry Martinsons storhet som naturlyriker, och Nässlorna Blomma är ett exempel lika gott som Vägen till Klockrike på detta. Han hittar talangfullt naturbildernas poetiska essens och förmedlar denna på ett genialiskt, okonstlat sätt.
"Ned i källan hoppade en groda, grön som grönskans trollgud, plumsade som en sten. Nere i källan samtalade vattnet med sig själv genom sina tusen ådror. Källan växte nedåt som ett vattenträd med silvervattengrenar under gräset. I den tysta natten hördes, om man lyssnade väl, alltsammans. Allt i natten var skyggt och vackert. /.../ Det var sådana nätter han levde."
Först lockar det att jämföra romanen med guldvaskande i El Dorado - språkskatter överallt. Potent färgpalett, härlig syntaxteknik, konceptbildande personifieringar och nytänkande metaforer. Sedan inser man den bildens felaktighet. Det vore skymf och lögn att kalla Martinsons hjärtskärande skildring för skimmer. Mer rättvist vore att likna romanen vid ett barfotabarn tassande över glassplitter. De blodstänkta skärvorna speglar en glimt av oändligheten.
"Det var något om vilseflugna änglar som komma in i fårhusen under stormiga höstar. /.../ De få ligga i bara linnet och kvida, medan hunden skäller och världen är så ond utanför, så ond, så ond. /.../ Guds lamm fryser i natten."
Citat hämtade från;
Martinson, Harry, 1935: Nässlorna Blomma. Alb. Bonniers boktryckeri, 1974. ISBN: 91-0-039864-0
