En ode till våren á la Bellman
Fröja! Venus!
Dansar här i rus
Björkarne kvittra
Hör Zephyrus sus!
Nymphens öga söndersplittra
Vinterns vekhets sjukdomssmitta
Vårens värme, vackert glittra
andas, glöm, sup
Bröder! Systrar!
Skalden smeker lutan
sväljer gift och griper sprutan
Krampar, pustar ut
En klar Tritonsång kemiskt döva,
trivsamt söva
Leve vårens brännvinskrut!
C21H23NO5
Ljuva vän!
Vår’n och du blir ett igen
Ni fräser, bubblar och pulserar,
färgspatserar
Bacchus skrattar för full hals
Cupids pilar genomborra
Satyrerna förståligt morra
Våren virvla Plutos vals
Fröja! Venus!
Rumlar runt i rus...
Av dårar och barn får vi höra sanningen.
Jag kan ej annat än din lott beklaga
du arme skorpion som alla jaga
Där sparkar vankas och där spö det slites
där är du med, min stackars vän, Tersites!
Visst är du fulare att se än alla
när darrande av hat du sprutar galla
när du med naglar spärrade att rivas
och ettrigt spottande ur lägret hivas.
Och dock, du uslaste ibland elände
i all din uselhet du är kanhända
ändå på sätt och vis ett stycke heros
vad en förmälas månde av Homeros.
När Agamemnon alltför högljutt skrävlar
och när Odyssevs eller Nestor tävlar
i dunkla råd med delfiska oraklet
du ensam vågar skratta åt spektaklet.
När Oiliden sina puts bedriver
för ädla skönbenskenade achiver,
som ropa: 'Bravo, bravo, konoung Ajas!'
du är den ende, som törs ropa: 'Pajas!'
Det är dock sanningen du ilsket slungar
i ansiktet på dessa stolte kungar,
på hela denna ädelborna liga,
som annars piskar varje knyst att tiga.
Och därför är du dock ett stycke heros,
vad än förmälas månde av Homeros
- en heros är du, en, som rivs och bites
och sliter spö, min stackars väm, Tersites!
Läsarens tidiga intryck av Tersites är övervägande negativa; i de första tre stroferna liknas han metaforiskt vid en 'skorpion', beskrivs med superlativen 'uslaste' och 'fulare' än 'alla' samt levandegörs av presens participen 'darrande' och 'spottande'. Han är, med andra ord, ingen vi skulle sympatisera med vore det inte för berättarrösten som tränger in i nidbilden och uttrycker sitt medlidande, kallar Tersites sin 'stackars vän'. Vad har Tersites gjort för att förtjana detta medlidande, frågar sig läsaren, hur kan berättarrösten gå så långt att benämna honom 'ett stycke heros', vilket för våra tankar till Akilles och hjältarna med guldbrynjor och sköldar och spjut.
Den tredje strofens sista versrad slår an tonen för diktens fortsättning, berättarrösten klargör sin misstro gentemot Homeros skildring av gestalten Tersites, Fröding går alltså i polemik med figurens skapare och erbjuder en alternativ tolkning. Detta klargjort fortsätter dikten med en uppradning av Illiadens verkliga huvudpersoner, och avromantiserar deras patetiska egenkärlek. Vi ser hur de mytomspunna hjältarna super, förklarar krig efter spågummors 'dunkla' råd, kråmar och gör sig till. Inte nog med det, utan den trojanska hären, achiverna, applåderar hjältarnas fåfänga i upprepningen 'Bravo, bravo'. Dessa krigare, som förlöjligas till stor komisk effekt genom kompositumet 'skönbenskenade' är uppenbarligen oförmögna att kritisera sina högst tvivelaktiga ledare.
Tersites är den ende som står upp mot auktoriteten, han är den ende som uttrycker sitt förakt. Upprättelsen av denna arme krake sker när han tilldelas 'sanningen' i motsats till överheten, nu liknad vid en 'liga'. Den fule häcklaren motsätter sig alltså ett maktmissbrukande gäng vars tekniker klargörs i nyckelraden med konsonansklang vid sjätte strofens slut: de 'piskar varje knyst att tiga'. Plötsligt ter sig vår metaforske skorpion som en kuragets sinnebild. Trots att ingen lyssnar till honom, trots att han misshandlas svårt för sin berättigade kritik av ett krig fött i vanvett, står han upp för sin åsikt och för det som är rätt. När berättarrösten återkommer till sin först så osannolika betygelse av Tersites heroism i den sista strofen är det en triumfens upprepning.
Denna moraliska seger över achiver och homeriska hjältar är naturligtvis av allegorisk karaktär, Fröding riktade inte dikten till en sedan länge död gammal grek, utan till sitt eget lands politiska och moraliska ledarskap. Tersites för de utsatta och förtrampades talan. Dessa människor kan, med sitt unika perspektiv, se samhällets baksida och demaskera vår galenskap. Med inget att förlora genomskådar de våra kejsare utan kläder gentemot vilka vi andra bara nickar blint och ler. Av dårar och barn får vi höra sanningen.
Dikt hämtad från:
Fröding, Gustaf: Ett Urval Dikter. Wahlström & Widstrand, 1994. ISBN: 91-46-18747-2
Möt tjuven Orfeus och odjuret Eurydike vid alltings slut och ände - i underjorden.
”För det är ju så att alla de som springer ut och in genom raderna i denna berättelse stör och skall störa tankens rena rum.”
Böcker är tankekärl. Mellan versaler, kolon och punkter rinner författarnas historier sammanblandade med andras snilleblixtar och dumheter. Ofta går romanernas konstnärliga möten av idéer omärkta förbi läsaren, och ibland även förbi författarna själva. Lyckligtvis uppkommer det stundom böcker som tar fasta på samtalet mellan det nyskrivna och det redan skapade. En författare som skriver med den litterära konversationen i åtanke är Göran Tunström. I romanen Tjuven (1986) resonerar han kring, bland mycket annat, den antika myten om Orfeus och Eurydike.
”Hedvig och Johan får bara använda daggkåpevatten att borsta tänderna i. Det är innan huset vaknat. Det är Hemligheten. På alla fyra kryper de innanför stängslet längs Lerhålans stup, ovanför svalornas bon, med tandborsten mellan tänderna, nakna. Den som först hittar ett blad inväntar den andra. Sedan nickar de och säger ett enda ord. Och de säger det med en mun in i varandras morgonöppna själar: Sam-tid-igt.”
Det var inte bilden av Johan och Hedvig, två fattigbarn på ett kråkslott i Sunnes utkant, som jag såg framför mig när jag hörde historien om Orfeus och Eurydike, det gudabenådade paret i den grekiska sagan. Johan har nämligen inte solgudens lyra att spela på, han har bara en kunskapstörst och en puckel i ryggen. Hedvig är inte kärleksgudinnans ättling, utan det femte tillfällighetsbarnet i en skara om tretton, med fyra tår på varje fot och ett ömtåligt sinnelag. Hur är det då möjligt att sammankoppla barnen och halvgudarna? Jo, båda står på samma spruckna jordskorpa. Den skall snart brista. Som Adam och Eva lever Johan och Hedvig, Orfeus och Eurydike i paradiset, de lever nakna inför härligheten. Om liknelsen godtas så är fallet från paradiset oundvikligt.
”En dag kom Eugen in med en kråkunge. Han gick fram till Hedvig och la den i hennes knä. Det fanns en stor förtröstan i hans blick. Kråkungen var en gåva, ett av hans stumma tecken på drömmen om samhörighet. Hedvig satt en lång stund orörlig. Men plötsligt gav hon upp ett underligt skratt, vred nacken av kråkan och slängde den ifrån sig, därefter stelnade hon till på nytt, inte en min rörde hon. Och Eugen, med de förunderligt stora ögonen, backade långsamt ut ur köket. Kråkungen låg kvar.”
I den grekiska myten förgiftas Eurydike, dör och hamnar i underjorden bland dödsguden och hans demoner. Det blir Orfeus uppdrag att hämta henne tillbaka. Flera tusen år senare skriver Tunström om Hedvigs underjord, sinnessjukan. Johan ikläder sig Orfeus skrud och kämpar förtvivlat för att återställa det som var. Myten aktualiseras genom romanen. Tyngden i den gamla sägnen uppenbaras genom den nya intrigen placerad i vår tid.
”– Ta mig härifrån, sa Hedvig.
– Jaa, sa ja. En dag ska jag hämta dig härifrån. Jag ska bara…
– Nej nu!
– Snart, Hedvig. När du blir bättre.
– Snart finns inte snart.”
Orfeus-Johans strid mot själsfrändens vansinne är på många sätt mer komplex än den ursprungliga jakten på Eurydike. Johan vet inte vart han skall hitta underjordens portar, så att han kan marschera ner för att rädda Hedvig. Det finns överhuvudtaget inga portar. Istället identifierar han det materiella överflödet och den egna utbildningen som nycklar med vilka han kan upplåsa den älskades bur. Han fjärmar sig från ansvar över Hedvig genom att axla rollen som Tjuven, en enstöring som är ute efter den gotiska Silverbibeln i Uppsala. Med finkulturen som svärd, och pengar som sköld skall han beveka gudarna. Vad han inte förstår är att den hjärtevän som han en gång kände är försvunnen.
”Jag skriver detta bara för att du ska få smaka på orden, höra poesin i dom. Och säg nu inte, Hedvig: Jag förstår inte. Eller säg det gärna, men inte på det sättet att du vänder dig bort. För det är ju så att det vi förstår har vi redan inlemmat i vårt medvetande, det finns där och behöver inte utsättas för någon undersökning. Först vid det okändas gräns börjar framtiden. /…/ Jag vet att jag skrev så, för hon skickade tillbaka [brevet] med en enda kommentar: Jag är en fitta. Din Hedvig.”
Orfeus brott, för vilket han straffas av gudarna, är övermodet. Det fanns inget mer klandervärt är att bekämpa sitt öde, skrivet i sten av övre makter. Det är därför Eurydike försvinner framför hans ögon. Vi tror inte längre på gudarnas makt över jordelivet. Myten om Orfeus och Eurydike torde därför inte röra oss. Men det gör den. Berättelsen om Johan och Hedvig spränger bort mytens kulturella barriärer som vi har svårt att förbise och utvinner ett budskap som går att förstår; nämligen det omöjliga i att återvinna det förflutna. Hedvig kan aldrig leva upp till Johans idealbild av henne. Det är Orfeus oförmåga att hantera sin sorg som leder till, inte bara Eurydikes, utan även hans egen undergång.
”Ännu blundande hade jag kunnat återskapa henne som hon än gång varit. Ännu icke sedd kunde hon tro sig vara sin innersta önskans bild. Hon såg mig se. Hon såg hur jag såg oss inneslutna i ett stort skrik. Att se detta var att tvinga henne tillbaka ner i underjorden.”
Orfeus och Eurydike är en saga om död. Tjuven är en roman om döden. Båda berättelserna skildrar människor som färdas ner i det djupaste av mörker, människor som vägrar leva vidare utan sin andra hälft. För denna önskan plågas de, slits i stycken fysiskt och metaforiskt. Egentligen uträttar de inte något, utan försakar sina liv för kärleken. För den verkligt bittra kärleken där en part önskar den andra tillbaka. Kanske ligger det något allmänmänskligt och äkta över det. Kanske var det något författaren ville ta fasta på när han för trettio år sedan förde sitt samtal med myten. Kanske är det så, åtminstone i mina tankar. Böcker är tankekärl.
”Hur löjlig är inte den ensamt älskande människan. Springer med gåvor som slocknar framför den älskades blick! Blommor förvandlas till aska, leenden till kramper. Hur outsägligt löjligt! Lägger en duk på bordet för att framkalla fest. Tänder ett ljus som ingen ser. Beskäftiga, allt mer kroknande skuldror. Händer ständigt på väg att förkolna.”
Citat hämtade från:
Tunström, Göran, 1986: Tjuven. Bonnierpocket, 2000. ISBN: 91-0-057451-1
Vi skrattar bland solblinda sländor; Lagerlöf diskuterar glädjelivet i Gösta Berlings saga.
Förnuft eller känsla? Det är det som är frågan. Den berör många, ty den gäller vardagsnätterna på krogen, virtuell extas bredvid en pockande skolgång, eller försummelsens helvetesfärd i de röda ljusens distrikt. Ända sedan antikens Epikurus och glädjedyrkarna har filosofer grubblat över frågan, och formulerat sina svar. En av tänkarna är Selma Lagerlöf, som med debutromanen Gösta Berlings saga (1891) ger en bild av lustens leverne. Med hjälp av sin folkkäre huvudperson, den utslagne prästen Gösta Berling, utvecklar hon sina åsikter kring hur människor skall leva sina liv. Genom en fartfylld saga, där en gripande huvudintrig sammanstrålar med otaliga underintriger, presenterar Lagerlöf en knippe moraliska ståndpunkter för läsaren att förhålla sig till.
”Så, att han nu skulle varda en förkastad man för brännvinets skull! En avsatt präst skulle han bli. Fanns det på jorden något uslare?”
Uppbyggnaden av herr Berling är klassisk. Hur skapar jag en livsnjutande huvudperson? frågar författarinnan sig själv, en människa där känslorna flödar som ur ett sprucket kärl! Hon använder ett väl beprövat recept, och får till en utmärkt kryddbalans. Först kastar hon Berling i gruset, skrapar hans knän mot förnedringen tills han ber om döden. Sedan ger hon honom en strimma av hopp. Då han återfinner ljuset i tillvaron förlustar han sig som om varje minut vore hans sista. I sin dyrkan av lusten blir Gösta Berling ett tindrande ankare i Värmlands stormmörka hav.
”Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta taket i tunga festoner ned över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, äventyrslysten står han där.”
Gösta Berling och hans följeslagare, kavaljererna, är lättinglivets ställföreträdare. De är konsternas mästare, glädjens outsinliga källor. Däremot inser vi snabbt att kavaljererna inte är några helgon, då de sluter ett förbund med djävulen för att själva få regera storgodset Ekeby. Emellertid förlåter vi dem, för vi kommer snabbt att älska den skräckblandade förtjusning dessa rövare ger upphov till. Allteftersom berättelsen fortlöper tar vi del av deras eskapader. Det är idel äventyr. Gösta Berling får de vackra, oskuldsfulla herrgårdsflickorna på fall en efter en. Det här är livet, skrattar läsaren, leve lusten och förgängelsen!
”Fröjd fyller hans vilda hjärta vid den ilande farten. Jubelsång är för honom de förföljandes skrik. Fröjd fyller hans vilda hjärta, då han känner grevinnans kropp skaka av skräck, då han hör hennes tänder skallra. /.../ Jag är Gösta Berling, ropar han, herre till tiotusen kyssar och trettontusen kärleksbrev. Hurra för Gösta Berling! Ta honom den, som kan!”
Inte nog med att Lagerlöf gör en djupdykning i förgängelsens charm, hon ger även Berling en filosofisk air. Han får ett profetiskt djup då han talar, vilket ger tyngd åt hans åsikter och livsstil. Romanhjälten pekar på tomheten i mänsklighetens världsliga företag, lättinglivets rättfärdighet verkar självklar.
”[J]ag ser den gröna jorden betäckt av människoverk eller spillror av människoverk. Pyramiderna tynga jorden, babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och grå borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer ha byggt, vad är det, som inte ha fallit eller skall falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud och lägg er att bygga drömmarnas ljusa slott! /.../ Lär er att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!”
Men romanen lider mot sitt slut, och läsaren förstår i vilken riktning Lagerlöf driver sin diskussion. Under kavaljerernas styre förfaller Ekeby. Missväxt och armod sipprar ur jorden och sakta börjar insikten förankra sig i våra skrattsjuka sinnen: det kan inte bestå. Författarinnan raljerar inte, hon hånar inte vår naivitet, utan framhäver sin slutsats med hjälp av oskyldiga betraktelser som vi har lätt att sympatisera med.
”Solskenet är likt kärleken: vem känner inte de illgärningar han har begått, och vem kan låta bli att förlåta honom? Solskenet är likt Gösta Berling: det ger glädje åt var man, därför tiger envar med det onda det har förorsakat.”
Handlingen förs i hamn. Sensmoralen är tydlig. Berling får överge lusten till förmån för ett tillbakadraget liv. Ett liv av arbete. Selma Lagerlöf sedlighetsåtalas alltså inte som många av hennes författarkollegor. Hon för fram ”rätt” budskap till massorna. Bliv vid din läst, högmod går före fall etc. etc. Men det är fördenskull inget simpelt resonemang hon för. Genom att ha visat lustens leverne i all sin glans, utan moraliska förebråelser, blir sagans mening trovärdig. Kanske har hon rätt iallafall, den gamla tanten, även om det känns lite snopet.
”Men det är väl så, /.../ att själen är den evige hungraren. Av flärd och lek kan han inte leva. Får han inte annan näring, skall han som ett vilddjur sönderslita först andra och till sist sig själv. Detta är sagans mening.”
Jag ser framför mig hur tant Selma tystnar framför den sprakande eldstaden. Sagan är slut. Runt omkring henne sitter de gamla, de små och ungdomarna. Barnen har somnat och drömmer med rosiga kinder. Många år skall passera innan de tvingas reflektera över existensen. Åldringarna nickar bestämt, nog har Selma sagt ett sanningens ord med berättelsen. Den yngre generationen skall veta sin plats! Men så är det också ungdomarna, och visst låter det fint i våra öron med förnuft och framtid. Visst är vi glada att kavaljererna övergav Ekeby, före ruinen. Men samtidigt är det något som gnager i vårt sinne. Någonstans minns vi fortfarande brandtalet som Gösta Berling höll, den där mörka Värmlandsnatten i sagans begynnelse. Någonstans håller vi fortfarande med honom.
”Kavaljerer och bröder! Har ni glömt, vilka ni är? Ni är de, som hålla glädjen vid makt i Värmland. Ni är de, som sätta fart i stråkarna, hålla dansen igång, låta sång och spel klinga genom landet. Ni förstår att hålla era hjärtan från guldet, era händer från arbetet. Om ni inte funnes, då skulle dansen dö, sommaren dö, rosorna dö, kortspelet dö, sången dö, och i hela detta land skulle ingenting annat finnas än järn och brukspatroner. Glädjen skall leva så länge som ni.”
Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1891: Gösta Berlings saga. Alb. Bonniers Boktryckeri, 1923.
En stormens och klippornas vän, en blommornas syster... Azouras Lazuli Tintomara! Vem är du? Vad är du? Vad vill du säga oss!?
"En varelse, vars karaktärsgrund är dunkel och okänd, som sällan bryter sig ut i tankar och ord, och vars förnimmelser mest visa sig i rörelser och blickar, liknar mycket en stor skog, där alla platser äro färgrika och intagande genom skuggor och dagrar av tusen slag, men sällan ett ställe så lyst av solen, att det kan kallas klart och öppet."'
Tintomara är en skådespelerska. Det är det första vi får veta. Tidigare har vi bara skymtat hennes gestalt i det Gustavianska operahusets bakgrund, den ödesmättade aftonen 16 mars 1792. Efter kungamordets genomträngade skott stöter vi på flickan, förklädd till vildinna. Läsaren ser alltså en flicka framför sig, och mycket vacker därtill. Vi tror oss kunna undersöka henne på dessa grunder. Vi gör oss en uppfattning, men bedras. Det är svårt att kategorisera flickan, då han plötsligt är pojke. Skådespelarrollen genomsyrar honom. I frustration för den nutida läsaren tankarna till queerkulturens expressiva glamour och sprakande stolthet - men det passar inte heller... Almquist hjälper oss på traven med begreppet androgyn, den könsbefriade varelsen, upphöjd och gudomlig.
"[E]n /.../ som kunde /.../ vara [h]jälte, jägare, en stormens och klippornas vän i skogen; men ock en blommornas syster och vän hemma i den tjusande trädgården /.../ som aldrig behövde sucka, tråna, förgås av saknad eller längtan efter en annan; som ej vore fången under kärlekens behov, glädje eller kval."
En suveränitet får kropp i Tintomara. Ett singular. Hen är, iochmed sin könlöshet, fri från kärleksdansens fjätter. Dessutom följer Tintomara en självskriven moral, och tillsammans med förmågan att glida emellan roller och kön, verkar det som om Almquist i den skygga sagomänniskan funnit ett människoideal. Ett neutrum. Ett föredöme i sin fulländade gränslöshet. Har vi då förstått Tintomara? Är hen människornas ljuvliga förebild, fri från plågor i allt? Knappast. Tintomaras mor är den första som påpekar sorgligheten i barnets situation.
"[CLARA.] /.../ Besynnerliga flicka, som älskar ingen... Och du är så täck, vad du skulle glädja någon, om du älskade en. Besynnerliga ögonkast, med dem kunde du göra mången delaktig av paradis och av en stor fröjd /.../ Säg mig, sköna sky, skall du fara bort över himmelen utan allt regn? skall du lämna intet dagg, ingen pärla efter dig på jorden?"
Tintomara befinner sig i ett dilemma. Hen utstrålar en oemotståndlig skönhet som förför både män och kvinnor, men är oförmögen att besvara deras kärlek. Tintomara älskar platoniskt, men lever i ett samhälle som genomsyras av köttets lust. Fyra romankaraktärer faller för skogssystern. Alla får lida. Omgivningen är skadlig för Tintomara, hen är skadlig för den.
"[FERDINAND.] En slöja darrar som av finaste mörker kring hela din uppsyn ... din himmelska blick ser ned på mig med en mildhet, som försaligar och - ändå förskräcker mig."
[TINTOMARA.] Stig upp, Victor, jag sörjer djupt, djupt. /.../ Du älskar mig. /.../ Alla [som] älska mig, vissna, dö, förgås, gå sönder".
Vi har avslöjat hen. Nu är det självklart. Almquist använder den olyckliga Tintomara som ett exempel på idealets omöjlighet. Eftersom människan, oavsett personlig dygd, inte kan existera utan interaktion med resten av den korrumperande världen, kan idealet aldrig bli mer än en hägring. En illusion. Ett mål. Den strålande, ensamme frälsaren är från början dödsdömd. Moder Claras sista råd och slutgiltiga polarisering blir således tragisk. Kyskheten, skönheten och fägringen kan inte rädda Tintomara - den är idealets undergång och gift.
"[CLARA.] Tintomara! Två ting äro vita - oskuld - arsenik /.../ Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik."
Det är alltså en filosofisk representant som flyr in bland Stockholms små gränder. Tintomara jagas av maktgiriga och kärlekskranka människor, ute efter att besudla hens glans. Och visst ljuder jägarpojkens klagotjut långt in i framtiden, vidrör de radikala strömningar och idéer som komma skulle.
"Gud är död, tänkte hon /.../ Men jag är en människa, jag måste leva!"
Då var det färdigt! Sagans Tintomara har vi släpat ut i verklighetens ljus. Nu finns hen i ett fack: "filosofiska figurer"-facket. Tintomara är vår. Vi har kontroll. Tror vi. Egentligen är Tintomara ingenting av det som diskuterats här. Eller, kanske lite. Men hen är mer - och mindre... Tintomara är trollkarlens trick. Om vi visste vad hen var så vore hen inget. Det gör vi inte. Vet, alltså. Som med konst i allmänhet är det svårt att vara säker. Visst, vi kan resonera och jämföra och analysera och reflektera, men väsen som Tintomara skrattar åt vårt maniska sökande efter svar. Tintomara sitter på sin sten i sagoskogen och sjunger, ler sitt mystiska leende. Det gör hen än idag, och skall göra, i all tid framöver.
"Mig finner ingen,
Ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind -
Jag ler åt alla,
Alla åt mig le."
Citat hämtade från:
Almquist, Carl Jonas Love, 1832: Drottningens Juvelsmycke. Bröderna Lindströms Förlag A.-B., 1928.
De far efter frid, mot Amerika: utvandrardrömmens förlovade land.
"I Amerika tog ingen försteg framför en annan, för alla var de lika goda. /.../ Amerikanerna led inga herrar: Man behövde varken buga eller niga, eftersom det inte fanns någon att buga eller niga för. Hos amerikanerna fanns ingen högfärd heller. Ingen blev avsnäst för att han hade en lortig och simpel syssla. Allt arbete var lika högt värderat."
Drömmar innefattar alltid en längtan till något. I de svenska utvandrarnas fall är längtan de amerikanska slätternas bördighet, där vete spirar som guld ur jorden. Så ryktas det. Friheternas land lockar med sin självklara herrelöshet. Där kan ynkliga drängar, som Robert och Arvid, göra sig till storbönder nästan över en dag. Kanske överdriver Robert i sina berättelser om destinationens härlighet, sent om kvällarna. Kanske är allt inte fullt lika sprudlande gott där borta, som han tror. Men drömmar har inget ansvar gentemot verkligheten.
"Arvid menade, att det nog var skillnad på folk i Amerika också, när de vita inte hade samma rätt som svarta att bli slavar och få egen jordlott med höns och svin."
Vilhelm Mobergs karaktärer är små representanter för sitt folk, mikrohistoriska ställföreträdare. Kristusgestalten Danjels längtan till ett land, där han kan utöva och sprida sin tro, är hela den frireligiösa rörelsens dröm om att lämnas ifred. Oäktingen Elins längtan till en plats, där mor kan få ett anständigt arbete, är alla fattigflickors önskan om ett bättre liv. Trots allmängiltigheten över romanens aktörer och deras drömmar blir de, genom Mobergs flitiga användning av intern fokalisering, fundamentalt egna personligheter med stor trovärdighet.
"Nu far hon med mig till Gudslöftets land. Där ska vi bo i alla tider. /.../ [J]ag /.../ skall växa upp och blomstra och slå ut som en blomma i det landet. Ja, mor min har sagt att..."
En dröm består av två element. Det finns en längtan till något, men också en längtan bort från något annat. Flykten. Utan det som tvingar utvandrarna att lämna Sverige, tar emigrationen inte plats. Karl Oskar går och spottar i sitt stenrike. Åkerns stoftjord begraver långsamt hans ungdomsdrömmar. Maken gråter torra tårar över den växande skulden, missväxten och småböndernas oförsonliga gud.
"Karl Oskar blev öm i nacken av att gå och gana efter regnmoln på himlen. Det mulnade stundom, men det var bara torkmoln, tomma rökar som for över skyn, bedräglighetens syner, ett grymt gäckeri. Någon gång föll det några små spridda, ynkliga droppar: det var som ett hån."
Övre makter stjäl inte bara Karl Oskars grödor, de stjäl även hans älskade dotter. Barnadödligheten blir salt i fattiga bönders sår. Inga preventivmedel, och inga pengar att försörja de barn som årligen kommer till världen är verkligheten för en stor del av den svenska befolkningen. I ett sådant klimat gror drömmen om något annat... Vad som helst.
"Han satt och lyssnade till sitt barn, som hade talat till honom så nyss: Det gör så ont att dö, far. Jag vill inte att Gud skall hämta mig, om det gör så här ont, jag vill stanna hemmavid. /.../ Far är så stor och stark, far kan väl hjälpa mig, så att inte Gud kommer och tar mig. Om du visste far hur ont det gör! Varför hjälper ingen mig? Jag är ju så liten. Tycker du själv om att dö, far? Vill du att Gud ska komma och hämta dig?"
Kyrkan är instutionen som står de rådlösa bönderna närmast, och som försöker stävja landsflykten. Emellertid begriper läsaren varför utvandrarna tvivlar på orden från guds män. Det är nämligen samma prost och samma kyrka som står bakom legostadgan, rätten att aga och "tillrättavisa" drängar och pigor. Legostadgan förbjuder tjänstehjon att överge våldsamma storbönder - så lyder guds vilja. Prostens predikan håller den orättvisa samhällsstrukturen intakt. Det är en trångsynt kyrka i den politiska maktens tjänst, som utvandrarna vänder ryggen.
"Det har behagat Gud att ge oss nödår. Men en sann och trogen kristen knotar inte inför prövningen. Du kan din katekes, Karl Oskar Nilsson, det minns jag. Du bör således veta att prövningen är sänd till din förbättring?"
Det finns för mycket hopp i den Nya Världen, och för mycket bedrövelse i den gamla. Inga hotelser om guds hämnd, eller påminnelser om helvetets fasor kan få Karl Oskar eller de andra utvandrarna att stanna. De har en dröm, en dröm om det förlovade landet i fjärran.
"Jag är på en resa till en annan världsdel. Jag måste någonstans fara. Jag vet nog inte vart jag reser. Men ett enda vet jag: jag far efter frid."
Citat hämtade från:
Moberg, Vilhelm, 1949: Utvandrarna. Alb. Bonniers boktryckeri, 1975. ISBN: 91-0-039552-8
Kärlek och vansinne - den sagolike fadern, Kejsarn av Portugallien.
"[I] samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat igång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad det var som varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa."
"Gud, gossen och jag" - så skulle Hjalmar Bergmans Markurell ha formulerat sin kärlek till barnet. För Jan i Skrolycka, finns det bara han och dottern. Klara Gulla är hans ständiga tanke, hans enda ambition och gudinna på jorden. Det kan inte finnas många romaner som lyckas förmedla en lika intensiv kärlek mellan fader och dotter som Kejsarn av Portugallien. Genom att skapa ett flätverk av småberättelser, fragment ur Klara Gullas unga år, som alla utgör en saga i sig, målar nobelpristagerskan upp en barndom av idel glädje.
Olyckligtvis finns fler likheter mellan Markurell och Jan i Skrolycka, ty båda förlorar sina barn. För den senare händer detta, då familjens stuga är hotad av en sagoskurk till bonde. Klara Gulla tvingas söka arbete i storstaden för lösa ut huset. Svepskäl. Det vet Jan. Hon vill iväg, som en övervuxen fågelunge vill hon flyga. Och inte har han hjärta att sätta sig mot sådant. Han lider hellre själv, än låter Klara Gulla vantrivas. Självuppoffrande som få.
Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden. Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet. Välkomna, välkomna, välkomna! sa han."
Kanske är Jan i Skrolyckas väntan den mest rörande skildringen i svensk sagotradition. Potent, koncentrerat ömhetsblod för romantikerhjärtan. Lagerlöf tar till alla grepp för att engagera läsaren i faderns längtan. Med en nästan barnslig blidhet knegar han på med sina drängplikter, upplyft av själva tanken på dotterns hemkomst. Egentligen bryr han sig inte om det materiella. Stugan kan gott brinna ned, bara han får Klara Gulla tillbaka. Om någon kan leva på kärleken blott, då är det Jan i Skrolycka. Därför är det förkrossande tragiskt när dottern uteblir.
"Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ut på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. När båten gick, stod han lika ensam som förut."
Det är förståligt att Jan i Skrolycka blir vansinnig. Om nu vansinnig är rätt ord... Det klingar falskt, eftersom hans galenskap är vacker. När hans saknad efter dottern blir så stor att sinnet inte längre orkar med, då tar faderskärleken sig uttryck i en värld som övergår verkligheten. Jan skapar en saga i sagan, där han är en kejsare som väntar på sin dotter, kejsarinnan. När budet når honom att Klara Gulla tvingats till prostitution i huvudstaden, blir sagovärlden en sköld för honom.
"När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej idag."
Gamle längtanssjuke Jan i Skrolycka blir hela bygdens narr. De skrattar åt honom när han gör sina konster, när han slår sig ned vid herremännens bord och ber dem titulera honom kejsare. Han gör det, som hela byn önskar att de vågade, som hela samhället önskar, att det vågade göra.
"Det var nog många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. De skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan."
Vi skrattar också, för Jan i Skrolyckas galenskap kantas av klarsyn. Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Det tar Lagerlöfs saga fasta på. Jan blir byns synska moralkompass. Den brutne mannen tolkar sin kejsarinnas frånvaro som ett tecken, ett tecken på att han måste bättra sig. Jan undergår den blint troendes rening, och finner i sin dåraktigt förvridna världsbild humanistiska förlåtelsetankar.
"Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike."
"[P]å grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet" tilldelades Selma Lagerlöf Nobels litteraturpris år 1909. Framkommer hennes briljans någonsin som i Kejsaren av Portugallien? När Klara Gulla återkommer från världen utanför har den korrumperat henne. Hon är plötsligen ful av högfärd, last och lusta. När den genom svagsinnet frälste Jan upptäcker detta offrar han sig för dottern. Ett liv av saknad, ändå tvekar han inte. Kalla det galenskap, sanning eller ädelmod.
"Var inte ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll."
Citat hämtade från:
Lagerlöf, Selma, 1914: Kejsarn av Portugallien. Albert Bonniers Förlag AB, 1994. ISBN: 94-0-047080-5
Människor i kedjan av livets rågvakt, proletärförfattarinnans psykologiska tidsporträtt.
"Det var så vanligt med en liten människospillra som kom och tiggde om livet, och aldrig blev det just något bråk om dem, ingen kom och fordrade dem tillbaka, små pysslingar uppe från skogstorpen som trots allt, till varje pris, hängde fast vid livet. De tycktes i regel vara de droppar som helt enkelt måste spillas och försvinna, leva eller dö, alltefter egen förmåga."
Torparsonen blir gift med arbetet, som hundra och åter hundra smådrängar före honom. Rågvakten var tung. Pigor och drängar väcks mitt i juninätterna och stapplar ut, spänner rep mellan sig och springer fram och tillbaka över de svajande rågfälten, som ej får brännas av frostens brand. Av sådant växer sig pojken stark, och hans storsinne krymper till litenhet. Visionerna blir få och fjärran, hägringar bortom tusen timmar slit. En täljkniv. En halvlön. En halvdags hemkomst. Han blir en inkarnation av tidens knegarhjon: jordnära, kortfattad och evigt arbetande.
"Liljor och syrener var inte för honom. Livet var arbete. Liljor är rus. Brännvin är rus. Kärlek är rus. Livet utan mord och galenskap är arbete."
Sålunda låter författarinnan sin torparunge, oxfösare, fördräng och slutligen morbror leva ut sitt liv. Omkring honom sker förändring. Det moderna samhället vill in. Dess klockor klämtar. Morbror lyssnar ej, han trälar på som alltid förr, finner säkerhet i sina armars flit.
"Skörde- och slåttermaskiner hade för länge sen gjort sitt intåg. Tunga kolosser, som fordrade tre hästar framför sig. Hästräfsor, separatorer, ångverk till trösk. Allt mindre folk behövdes. /.../ Självgående vagnar fanns också ute i världen, de som varit i huvudstaden hade sett dem. Morbror trodde inte på dem förrän han fick se dem. /.../ Ännu fattigare blev de fattiga, ännu rikare blev de rika."
Moa Martinson har en osentimental penna. Realistisk. Hon skriver om tingen som de är. Hela hennes person uppgår i denna trovärdighet, patos som fembarnsmoder och arbetarfru. Egentligen är hon väl sin andre makes motsats. När Moa sitter hemma och tar hand om barnen vandrar Harry runt och är spirituell. Världsnomaden. I Vägen till Klockrike låter Harry sin kristusfigur Bolle luffa runt och frälsa Sverige med sin godhetsetik, I Rågvakt låter Moa sin torparson leva, och sedan dö. Harry diskuterar "Verkligheten". Moa avbildar den.
"Ingen vet, men ibland gråter Sigrid och önskar morbror död, och ändå har han aldrig berättat henne om sin oxfösartid, eller om farsoldaten eller något av de svårigheter han hopbiten och tyst stretat igenom. Ingenting ur det enahanda grå, ur en dagsverksdag på en halv million timmar och flera tusen dagar. En och annan god historia, en och annan ljusglimt ur forntid och oxtid är det enda Sigrid hört. Nu önskar hon att han låg i jorden."
Sigrid är Rågvakts andra människoöde. Hon har lämnats ett socialt arv av Morbror. Bondesveriges arv. Ett arv som kräver revolt av trälarnas barn, revolt av Sigrid. Den tar sig uttryck i en ungdomssjälens gnagande oro, i en naturlig fallenhet för att lägga näsan i "storfolks affärer". Sigrid när ett beundransvärt engagemang för samhällets utsatta. Trots ett egen barn på höften, trots bygdens dömande blickar knogar hon för lusiga torparungar och städar i smutsiga torparkök. Hon bråkar med nämnder, går ogift med högburet huvud som i demonstration mot den gamla samhällsordningen. Morbrors ordning. Men hon är ingen Moder Teresa, ibland tvivlar hon på sitt kall - och drömmer om en framtid med bil och prål. Sigrid symboliserar sin tidsanda, slits mellan hatet gentemot föräldrarnas underdånighet och hoppet om en framtid kantad av guld och glamour.
"Kommer någon som inte känner henne så kan de gott tro att det är hennes bil. Det är stora världen, det är en doft av film. /.../ Luften är ljuvlig, allt är lätt och aningsfullt, det är roligt att leva, roligt att leka, leka dam med bil, hon vill inte gå in i stugan. Hon vet så väl hur det är där inne, skumt, mörkt, oreda, ängslan. Har varit där så många gånger, har varit i så många stugor, hon är dam med bil och är trött på stugor, sin egen och andras, vill stå en stund på resan och drömma om idyller och röda gavlar och lyckliga barn med röda kinder. Vill liksom bilmänniskor hon läst om i böcker se stugan utifrån mot skog och myr, se röken stiga och tänka sig lyckliga människor kring ett bord."
Splittrad är den moderna människan. För Morbror var det lätt. Hans alternativ var få, det var slit eller syssla. Sigrid har fler valmöjligheter. Hon är ung, och världen ligger framför henne. Nog har hon det kärvt, men det finns öppning, marginal, framtid. Ändå lider hon, ty kärleken är bekymmer för både piga och vierge moderne.
"Allting växlar, vår och vinter på samma dag, glädje och sorg på samma timme, hopp och förtvivlan i samma minut, hat och förtvivlan i samma hjärta. Hat och kärlek till samma människa."
Vad förenar då en trasig torparson och hans barnbarn, en ogift glansstrykerska? Det är det som båda har gemensamt, arbetet. Alltigenom romanen finns det inget Moa Martinson beskriver så mycket som arbetet. Det ständigt återkommande. Oundvikliga. Och utan alltför vild fantasi kan vi nog dra slutsatsen att proletärernas författarinna syftar till bundenheten hos hela världens knegarhjon.
"Sönerna togs av de grå trädorna, blev ett med kedjan av livets rågvakt. /.../ På världens trädor går nya plöjare och varje år kommer junis frost som förr."
Citat hämtade från:
Martinson, Moa, 1935: Rågvakt. Bokförlaget Legenda AB, 1986. ISBN: 91-582-0948-4
Vilseflugna änglar under stormiga höstar; Martinson skildrar en barndom där nässlorna blomma.
I Harry Martinsons halvbiografiska barndomsroman Nässlorna Blomma (1935) tar vi del av utsatthet, gemenhet och makalös betraktelseförmåga. Huvudpersonen Martin vandrar mellan gårdarna på Fattigsveriges tiotal. Efter föräldrarnas försvinnande överlämnas han åt Kommunen, tidens högst sympatiska socialtjänst. Den riktigt värnar om honom, ger honom ett nytt hem där han växer upp under helt drägliga förhållanden... Den förlorade familjetiden, skogshuset där han föddes tar form under författarens naturlyriska penna.
"[S]tället hette Trollvik. /.../ Namnet Trollvik är inte ovanligt precis, men det passade så bra där. Som en mur av mårdskinn stod granväggen och på den kolnattsmörka viken lyste näckrosorna som ljusdagrar i ett jättestort svart sammetsöga med tårar i."
Med samma varmt färgfagra finkänslighet placerar Kommunen Martin. Varsamt. Till ett kärleksfullt hem skickar den honom - han säljs som ett boskap. Martin förkastas, förpassas till de som "tar hand" om honom för minsta möjliga kommunala ersättning. Han har därmed inget Trollvik att vänta, ingen säkerhetens strand vid vilken han grundar sin framtid.
"Sockenbarn följe sockenstämmans nådapendel, om den så också pekar på drängtjänst hos greve Fan."
Vi möter flera sådana bondegrevar; romanen är full av intressanta karaktärer. Få av figurerna är platt enformiga på gammalt romantiskt sagovis. Nej, författarens personage är dynamiskt. Visserligen genomsyras det av ett bittert egensinne, men egoismen är nyanserad. Trångsyntheten är trovärdig. En av bönderna heter Wilhelm och är en räkenskapernas man. Framstegsvänlig. Industriell.
"Han hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett centimetermått varmed han mätte drängar, ett tummått varmed han mätte pigor, ett millimetermått varmed han mätte kommunalbarn. Han var en tragisk och avskyvärd kria. Det var synd om honom. Han saknade värme. Han frös. /.../ Orion stod på himmelen som ett lantbruksdiplom åt Wilhelm. Vindmotorn sträckte nacke och sågade och sågade med sin galvaniserade plåt. Om det hade kommit svanar flygande skulle den ha sågat halsarna av dem."
Det är inte bara bondeauktoritärerna som kritiskt piskas i romanen. Martin är själv ingen karismatisk huvudperson. Han är alltsedan småbarnsåldern feg och falskspelande, ingen hjälte bland skurkar. Här gör sig det delade berättarperspektivet utomordentligt väl. Den vuxne, tillbakablickande berättaren analyserar skarpt lille Martins svagheter och använder dessa, då han drar slutsatser om hela mänsklighetens beteende.
"När han blev äldre och såg tillbaka fanns det inget han hatade så mycket som dessa inställsamma flin med vilka han i så gott som hela sin barndom vädjat till tomheten och oförståelsen. Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärdena, smickret inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo, tills handen grep om riset, käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar!"
Få riktigt angenäma bilder finns att hämta ur Martinsons smärtsamma retrospektioner. Granna och skira? Ja. Angenäma? Nej. Med det övergripande temat av blommande nässlor gör han förstått att fägringen finns i djävlighet. Skönhet i smärta, och smärta i skönhet. Detta avspeglas i balansgången mellan humor och tragik i de komiska passagerna. Nobelpristagaren visar hur det går till när ett skratt kommer av sig.
"Bonden /.../ var känd som en riktig bred ljugare. Fick han en sup, ljög han att han fått en ho. Fick han en fjäder, hade han skjutit en tjäder. Ett ägg var ett tjog, en sten var ett rös. En spindeltråd i rocken var ett kvinnohår. Han riktigt diktade. Allt måste vara något annat än det var. Så blevo blåbären blykulor, han sköt sig i fjol."
Det finns inga tvivel om Harry Martinsons storhet som naturlyriker, och Nässlorna Blomma är ett exempel lika gott som Vägen till Klockrike på detta. Han hittar talangfullt naturbildernas poetiska essens och förmedlar denna på ett genialiskt, okonstlat sätt.
"Ned i källan hoppade en groda, grön som grönskans trollgud, plumsade som en sten. Nere i källan samtalade vattnet med sig själv genom sina tusen ådror. Källan växte nedåt som ett vattenträd med silvervattengrenar under gräset. I den tysta natten hördes, om man lyssnade väl, alltsammans. Allt i natten var skyggt och vackert. /.../ Det var sådana nätter han levde."
Först lockar det att jämföra romanen med guldvaskande i El Dorado - språkskatter överallt. Potent färgpalett, härlig syntaxteknik, konceptbildande personifieringar och nytänkande metaforer. Sedan inser man den bildens felaktighet. Det vore skymf och lögn att kalla Martinsons hjärtskärande skildring för skimmer. Mer rättvist vore att likna romanen vid ett barfotabarn tassande över glassplitter. De blodstänkta skärvorna speglar en glimt av oändligheten.
"Det var något om vilseflugna änglar som komma in i fårhusen under stormiga höstar. /.../ De få ligga i bara linnet och kvida, medan hunden skäller och världen är så ond utanför, så ond, så ond. /.../ Guds lamm fryser i natten."
Citat hämtade från;
Martinson, Harry, 1935: Nässlorna Blomma. Alb. Bonniers boktryckeri, 1974. ISBN: 91-0-039864-0
